Svensk språkpolitik 10 år!

Grattis i efterskott! Häromdagen fyllde svensk språkpolitik 10 år. Den 7 december var det 10 år sedan riksdagen beslutade om en svensk språkpolitik. Men vad innebär den egentligen?

Alla ska ha rätt till sitt språk!

En av grundstenarna i den svenska språkpolitiken är att alla ska ha rätt till sitt språk. Det är viktigt att vi får möjlighet att utveckla vårt språk i dess olika former. Vi ska ha rätt att utveckla och tillägna oss det svenska språket. Men lika viktigt för ett fullständigt språk är möjligheten att få utveckla och använda det egna modersmålet och våra nationella minoritetsspråk. Fem språk har ställning som nationella minoritetsspråk i Sverige. Det är: finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch. Sist men inte minst är det också viktigt att vi får möjlighet att lära oss främmande språk. Alla dessa byggstenar för att vi ska ha tillgång till språk i alla de situationer där vi kan behöva det.

Språkpolitiken fyller 10 – men är egentligen mycket äldre

Det är naturligtvis inte så att vi inte ägnade oss åt språkpolitik för 11 år sedan, eller för 200 år sedan. Det finns många exempel på språkpolitiska åtgärder, den första milstolpen inträffade 1526. Då kom Nya testamentet ut på svenska, snart följd av Gustav Vasas bibel. Här fick vi det första rättesnöret för hur vi skulle stava och skriva Svenska.

Det stannade inte med detta och 1786 instiftas Svenska Akademien i syfte att främja svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. De arbetar fortfarande i samma anda och ger ju bland annat ut Svenska akademiens ordlista.

År 1906 var det sedan hög tid att återigen besluta om den svenska stavningen, den hade vid den tiden blivit tämligen spretig. Detta skedde genom att Rättstavningssällskapet (ja det fanns ett sådant) ut ett cirkulär som bestämde att Svenska Akademiens ordlista (den sjunde upplagan) skulle vara grunden för svensk rättstavning – och det är vårt rättesnöre än i dag.

På 1940-talet bildades sedan två starka intressenter som än i dag spelar stor roll i svenska språkfrågor. 1941 bildades Tekniska nomenklaturcentralen (idag Terminologicentrum TNC) och 1944 var det dags för Nämnden för svensk språkvård. Uppdraget för den senare var att ”följa det svenska språkets utveckling i tal och skrift samt utöva en språkvårdande verksamhet” och ”vidmakthålla och stärka den nordiska språkgemenskapen”. Ett uppdrag de har än idag, om än många namnbyten senare.

Under senare delen av 1900-talet tas många initiativ inom språkområdet. Dels för att förbättra myndighetsspråket, dels för att hantera att vi närmar oss Europa och EU. Språkpolitiken kulminerar sedan i en språklag 2009, en lag som på intet sätt är slutpunkten för språkpolitiken och språkarbetet. Vi språkarbetare arbetar oförtrutet vidare för alls rätt att bruka ett väl fungerande språk.

Men kan de inte stava?

Jag får ofta höra kommentarer kring journalisters sätt att skriva. Ibland gäller kommentarerna skribentens sätt att vinkla historien, men minst lika ofta ställer sig läsaren frågan: hur svårt ska det vara att stava rätt?

Jag är den förste att hålla med om att det är viktigt att stava rätt, i alla fall om man vill bli tagen på allvar i det man skriver om. Jag står också på barrikaderna och strider för att om man vill kalla sig skribent (eller journalist) så bör man kunna behandla språket.

Många är stavfelen hittar vi i journalistisk text, särskilt om vi letar i de texter som publiceras på nättidningarna. En titt den senaste veckan ger en kvällstidning som lanserar det inte helt självklara ordet ”purgering” (när man läser hela artikeln förstår man att det rör sig om en punktering). Ett annat exempel är när en lokal tidning var lite snabba med uppdateringarna i nättidningen för en tid sedan och hävdade att ”Facebook ligger ner” när det var problem att logga in.

Ofta leder inte stavfelen till något problem att förstå texten och vad skribenten vill ha sagt. Men ibland blir det lite väl tvetydig, som till exempel när en annan lokaltidning sätter rubriken ”Fyra gripna för stöd på ICA Maxi”. 

Men varför är det då så många fel?

Ofta handlar det om att man inte tar sig tid med sin text. Vi är många som producerar texter som inte är felfria på en gång. Jag hittar ofta stavfel och andra språkfel när jag läser igenom det jag skrivit (till och med i den här krönikan). Det är nog just det som är svaret – många tar sig inte tid att läsa igenom texten innan man publicerar den.

Idag produceras många saker vi skriver under tidspress. Vikten av att vara först med nyheten på nätet skapar säkert en stor tidspress. Att då hävda att man måste få korrekturläsa innan texten går kräver nog en hel del pondus.

Hittar man verkligen sina egna fel?

Kanske, det bästa är egentligen om någon annan kan läsa igenom texten men någon annan finns ju inte alltid tillgänglig. Och då får man göra det själv, det är många gånger bättre än att ingen läser. Så ta för vana att alltid läsa igenom det du skrivit, och unna dig ett gott skratt om du lyckats skapa någon särdeles underhållande felskrivning.

Är det bara journalister som inte kan stava?

Nej! Det roligaste stavfelet på länge som jag hittat var troligen inte en journalist som producerat, även om jag fann det i en dagstidning. Felet fanns i en rekryteringsannons där man ville rekrytera något som kallades en protokollskoordinator. I annonsen stod att läsa att man skulle vara bra på bland annat ”kontollläsning” och ”korrekturändringar”. Eftersom arbetsuppgiften kontollläsning så vitt jag vet inte existerar tror jag att de är på sin plats att man verkligen anställer någon som är bra på själva korrekturändringarna…

Lätt att läsa

Det finns texter som är lätta att läsa och så finns det texter som är lättlästa. För oss vanliga läsare räcker ofta det första till men för den som har svårt med läsningen kan de lättlästa texterna vara svaret på en livslång utmaning.

Många av oss tar för givet att det är lätt att läsa, även om vi inte läser så mycket i vårt dagliga liv. Men för den som har svårt att läsa kan texten kännas som ett oöverstigligt berg. Men räddningen finns i lättlästa texter – texter som är skrivna enlig Lättlästprinciperna.

Vad är då Lättläst?

En lättläst text utgår från vilken typ av läsare den vänder sig till. Texten ska ha en röd tråd och ta tag i läsaren direkt. Lättlästa texter har enkla meningar med få bisatser. Sammanhanget ska vara tydligt, läsaren ska inte behöva omfattande förkunskaper. Så här långt ser vi att en Lättläst text inte skiljer sig så mycket från en vanlig välskriven text.

En lättläst text ska vara konkret, använda vardagliga ord och ha korta rader. Det är lätt för en del läsare att missförstå bildspråk och metaforer, därför undviker lättlästa texter sådana.

I en lättläst är det extra viktigt att tänka på formgivningen. Den text som möter läsaren ska vara överskådligt och tilltalande, formgivningen får gärna vara luftig. I alla texter är det naturligtvis bra om text och bild samspelar, men det är extra viktigt i lättlästa texter eftersom bilderna förstärker det som kan vara svårt att ta till sig i ord.

Vem behöver Lättlästa texter?

Hur lättläst en text behöver vara bestäms naturligtvis av läsarens behov. Svårigheter att läsa kan ha många orsaker, det kan vara koncentrationssvårigheter, afasi, demens, dyslexi eller kanske någon form av funktionsnedsättning.

Lättlästa texter finns i tre nivåer: lätt, lättare och lättast.  Den lättaste texten innehåller egentligen mycket lite text, här dominerar bilderna. På den lättare nivån är texterna längre, handlingen är enkel och väl uppbyggd. Orden är välkända och meningarna är ganska korta. För den lätta nivån krävs ett större ordförråd. Språket är mer komplext med bisatser och längre meningar. Ibland förekommer metaforer. Den här nivån är bra för den som utvecklats sitt läsande och är på väg mot den ”vanliga” litteraturen.

Känner du någon som behöver lättläst?

Tipsa dem om Myndigheten för tillgängliga medier, de driver bland annat LL-förlaget som ger ut mycket lättläst material. De ger även ut nyhetsmagasinet 8 sidor med lättlästa men aktuella nyheter. Många myndigheter har också lättläst information på sina webbplatser, för att säkerställa att vi alla kan ta del av viktig samhällinformation oavsett läsförmåga. Leta efter länken Lättläst eller symbolen med två L (LL).

Kassa regler och ström av brott

Hur svårt kan det vara? Du har säkert ställt dig frågan, liksom många andra. Hur svårt kan det vara att inte särskriva? I dagens krönika är det äntligen dags för ett av de språkfel som retar allra mest (och flest). 

 

- Men är det egentligen så farligt, undrar den stressade skribenten. 

 

I många fall är särskrivningen inte ett problem, annat än att den stör vår läsrytm och kanske tvingar oss att tänka två gånger för att vara helt säker på vad skribenten menar. Jag tror inte någon hindras i sitt nödarbete när de sker skylten ”Skum släckare”. De flesta grabbar nog släckaren och springer mot branden utan att fundera över om det är något fel på den skumma släckaren. Likaså äter vi nog glatt upp en ”skum tomte” och slickar lystet på en ”kul glass”. Ofta är särskrivningarna i första hand ett litet gupp på vägen, ett gupp som kanske bjuder på ett gott skratt men inte ställer till problem. 

 

Ibland blir det dock lite väl tvetydigt. Man skulle kunna fundera över arbetsmiljön i butiken som skyltar med budskapet ”Om du inte hittar det du letar efter, kontakta vår kassa personal”. Är de så odugliga att de inte kan lägga sakerna på rätt ställe? Och jag är inte helt säker på att vi vänder oss till en ”sjuk gymnast” med fullt förtroende när vi har ont i ryggen. Och vem vill gå på ”herr toalett” eller besöka restaurangen där ”rök fritt” gäller? 

 

Som sagt: särskrivningar leder nog oftare till skratt än till missförstånd!

 

”Gå alltid lätt packad i fjällen” – blir det för tråkigt om man är nykter? 

”Svensk kyckling lever” – men den danska är död? 

”För troende valda” – icke troende göre sig icke besvär? 

”Maskerad kostym” – hur ser den ut om den tar av sig masken? 

 

- Men har inte särskrivningarna ökat ändå, kontrar den noggranne läsaren. 

 

Det finns inget tydligt svar på den frågan. Många tror att särskrivningarna ökat ju mer vårt språk influeras av engelskan, som ju som bekant särskrivs mer än svenskan. Det finns dock inga tydliga bevis för detta, särskrivningar har funnits i alla tider men vi uppmärksammar dem kanske mer ju fler texter vi möter i vår vardag. 

 

Numera skriver vi dessutom alltmer utan att ha tid eller möjlighet att ägna det skrivna den omsorg som vi tidigare gjorde. Frågan är alltså: Har särskrivningarna ökat – eller har vi bara blivit sämre på att ta oss tid att upptäcka våra tvetydigheter innan vi släpper ut texten till allmän beskådan?  

 

Att sedan en och annan skribent kanske skulle må bra av att klistra fast följande text på mellanslagstangenten: ”Är du riktigt säker? – det är en helt annat historia! 

Fråga om språk?

Vi är många som tycker och tänker om språk, ibland i det tysta, ibland i det offentliga. Ofta har vi starka åsikter om vad som är rätt och fel. Ibland funderar vi mer över varför det är som det är.

Det finns naturligtvis många som kan svara på så väl åsikter om språk som frågor om det svenska språket. Vissa med mer kunskap och trovärdighet än andra och idag vill jag slå ett slag för en djup källa att ösa mycket kunskap ur, vårt Språkråd. Vi börjar med att titta lite närmare på några av de vanligaste frågorna som kommer in till det som numera heter Institutet för Språk och folkminnen.

Är det verkligen rätt att använda hen?

Att använda hen som könsneutralt personligt pronomen bör väl anses vara korrekt när ordet fått plats i Svenska akademiens ordlista. Men det är lika korrekt att låta bli för den som så önskar.

Ska det vara de eller dem?

Jag = de och mig = dem, svårare än så är det normalt inte. När du är osäker, fundera på om du skulle använda jag eller mig om meningen handlade om dig själv. Så hittar du lätt lösningen och kan sluta reta upp folk helt i onödan!

När behövs genitiv-s?

Engelska skrivvanor har gjort oss osäkra. Heter det Lina’s bageri och Svensson’s blommor? Nej, bara om skylten är på engelska. På svenska Linas design och Svensons blommor.

Var eller vart?

Vart eller var bor hon? Dagens favorit för språkpoliser som vill sätta andra på plats. I offentligt skriftspråk frågar vart om riktning och var om befintlighet. I många regionala talspråk, bland annat här i Norrbotten används vart i båda fallen. Genom att språket blir mer allmängiltigt när vi flyttar runt i landet så sprider sig detta till andra områden. Eftersom det sällan blir några missförstånd är det enbart fånigt kritisera sådant tal, men man kan ju tänka sig för när man skriver.

Hur många ord finns det i svenska språket?

Den här frågan skulle jag kunna skriva ett långt svar på. Men i stället vill jag tipsa er om en utmärkt funktion – Frågelådan. Den finns både på nätet och som app för din telefon. Här hittar du svar på många kluriga frågor. Språkrådet erbjuder också en samling frågor och svar, här hittar du klurigheter som ”Vem bestämmer över det svenska språket?” och ”Varför finns det både stora och små bokstäver?”.

Ta en titt på frågelådan och frågor och svar om språk på www.sprakochfolkminnen.se/sprak/sprakradgivning/

Om du har en akut språkfråga kan du alltid ställa en språkfråga på Twitter, rikta den till @sprakradgivning så får du svar snabbt!

Vågar du tala klarspråk?

Vi möter språket i många situationer i våra liv, en del lätta och somliga svårare. När kommunikationen mellan människor blir svår händer det ofta att vi lindar in våra budskap och krånglar till det. Men det är just då vi skulle behöva tala klarspråk!

Vi tycker nog alla att det är jobbigt att lämna svåra besked, oavsett om det hör till vårt yrke eller om det är ett svårt privat samtal. Ofta lindar vi in vårt budskap på ett eller annat sätt och gör det snarare svårare att ta till sig och börja bearbeta. Ibland använder vi omskrivningar som är mer eller mindre tydliga, vi har väl alla hört frasen ”han har gått vidare”. Vi har naturligtvis en orsak till att göra på det här sättet, vi kanske vill visa hänsyn eller så är vi rädda för mottagarens reaktion och hur vi ska kunna hantera den.

Att jag skriver den här krönikan just nu har många orsaker, men en mycket viktig orsak är att det är den rosa månaden oktober just nu. Den månad då vi minns många av de som fått ett svårt besked, att de har bröstcancer. Det är naturligtvis ett tufft besked, både att få och ge. Ett besked som jag själv lyckligtvis är förskonad från så här långt. Men en sak tror jag mig veta. Alla tuffa besked mår ändå bättre av att vara tydliga, det blir kanske jobbigt i stunden men i längden är det lättare att ta till sig beskedet om det är tydligt.

Så här kommer några tips om hur du kan göra för att vara tydligare i en svår stund:

• Använd tydliga, enkla ord – undvik yrkesjargong eller termer.
• Skriv eller tala i enkla meningar - linda inte in budskapet i långa krångliga utvikningar, omskrivningar eller dolda budskap.
• Våga vara rakt på sak!
• Våga lyssna på den du talar med!

Det är att tala klarspråk! För många av oss kan uttrycket ”tala klarspråk” ha en negativ klang. Vi förknippar det med att ”säga som det är” oavsett mottagaren känslor eller reaktioner. Men det är inte det klarspråk betyder här, här betyder det ett tydligt, enkelt och konkret språk som låter budskapet synas och höras.

Men en sak är självklar! Klarspråket ska alltid kombineras med en stor dos medmänsklighet och omtanke i svåra stunder – ett svårt budskap ska vara kort, klart och koncist men ändå serveras med en stor dos empati!

Skriver du alltid rätt?

Som legitimerad språkpolis får jag många frågor om vad som är rätt eller fel. Det står helt klart att språk och skrivande, särskilt andras språk och skrivande, är något man gärna har åsikter om. Bäst var det som bekant förr!

Häromdagen uppmärksammade flera tidningar en undersökning som visade att en av de saker som stör oss mest är när våra chefer inte kan skriva begriplig och språkligt korrekt information. Eftersom jag är min egen chef och jobbar med det jag gör måste jag ju hävda att just min chef faktiskt kan, men ni är många därute som vrider er i våndor över arbetslivets skrivande (och då särskilt chefens).

Att chefen har dåligt språk irriterar. Ibland så till den milda grad att chefens egentliga budskap går förlorat. Det samma gäller stora mängder annan information vi får ta del av i vårt dagliga liv. En stor källa till information med bristande kvalitet får vi i vår e-post. Gå igenom närmaste brevlåda och du kommer att hitta stora mängder information som innehåller stavfel, särskrivningar, syftningsfel, saknade ord och andra språkliga hinder.

En del hävdar att det var bättre förr, och kanske har de rätt (det är numera för övrigt tillåtet att sätta ett kommatecken framför och). En sak är säker, det finns ganska tydliga tecken på att vi blir allt slarvigare när vi skriver. Men vad är orsaken?

I den artikel jag läste fick en av de som beställt undersökningen uttala sig om vad de trodde var skälet till försämringen. Hon menade att det troligen beror på att sms-språket breder ut sig, ett språk fullt av förkortningar där vi inte heller är så noga med om det blir rätt. Andra hävdar att vi helt enkelt inte kan skriva bättre än så här nu för tiden.

Personligen tror jag inte på någon av de ovanstående teorierna. Jag tror helt enkelt det här är ytterligare ett tecken på att allt går mycket snabbare. Det är så lätt att skriva ihop ett meddelande i den elektroniska världen och trycka på sänd. Så lätt att vi glömmer att det kan vara bra att läsa igenom vad vi skrivit innan vi skickar det. Så vi skriver och vi skickar och så blir det som det blir – i bästa fall bjuder vi på ett gott skratt, i värsta fall börjar någon tvivla på att vi egentligen har rätt kompetens för vårt jobb.

Så ett litet tips från språkpolisen – anställ en korrekturläsare, anställ dig själv. Se till att du alltid läser igenom det du skrivit en extra gång innan du trycker på sänd. Och be chefen göra samma sak!

Om du själv vill läsa om undersökningen