Konsekvensen av att vara konsekvent

Att vara konsekvent lönar sig, det brukar de flesta förstå. Men när det kommer till kritan är det ändå inte alltid så lätt att få gehör för detta.

Jag arbetar dagligen nära systemutvecklare, gränssnittsansvariga och webbgurus. Alla med sitt sätt att se på saken. Och just detta att alla har sitt sätt att se på saken kan få minst sagt dåliga konsekvenser när det kommer till att någon ska använda det de med stor möda och storslagna visioner knackat ihop. För i detaljerna har de inte alltid varit konsekventa.

Det kan vara så enkla saker som att en funktion som gör samma sak har olika namn i skilda delar av gränssnittet. Ibland heter den spara, ibland publicera och på nått ställe kanske visa. Men alla leder de till samma slutresultat, en färdig text som visas på skärmen för läsaren. Man tar sig inte tid att bestämma vad funktioner ska heta utan litar på att det finns en praxis, och hur denna praxis ser ut i respektive persons huvud är inte heller något man lägger så stor vikt vid. Det är därför det blir som det blir. Systemutvecklaren med stor erfarenhet av att bygga formulär för inmatning av uppgifter använder spara, webbgurun med stor erfarenhet av roliga och genomtänkta CMS säger publicera. Och den gränssnittsutvecklingsvane tycker kanske att visa är det mest naturliga för det är ju just det som händer - vi visar texten för läsaren.

Konsekvenserna kan på ytan verka roande och mindre allvarliga, men om vi tittar bakom kulisserna kan vi fundera över hur mycket tid som egentligen går åt för den som ska använda systemet. Hur många gånger letar hen efter fel funktion (i just denna del heter det publicera, inte spara). Hur mycket tid innebär det varje dag? Vilket förtroende inger egentligen ett system som är så inkonsekvent på ytan (för vem vet vad som döljer sig därunder...)

Så alla ni som arbetar med systemutveckling, gränssnittsdesign och coola webbar. Ta er tid att reda ut begreppen och använd dem sedan konsekvent. Konsekvensen av att vara konsekvent är att vi alla sparar tid och att folk vågar lita på att det där coola gränssnittet faktiskt fungerar!

Ordval som förminskar

Varje dag diskuterar olika debattörer hur kvinnor förminskas i talat och skrivet språk. Det är allvar och får inte förekomma, inget snack om saken. Men om man tar sig tid att granska språket ser man att det inte är ovanligt att händelser där män är inblandade beskrivs i lika förminskande ordalag!

Häromdagen blev jag uppmärksammad på en artikel i vår lokala tidning. I artikeln beskrevs ett brott som bland annat innebar att en man fick ett slag på käken, ett hårt slag! Och det var så det beskrevs, som en smäll på käften. Artikelläsaren lyfte blicken och sa, om det varit en kvinna hade de skrivit att hon blev misshandlad. Detta fick mig att tänka: gör vi ibland omedvetna språkliga markeringar åt det andra hållet? 

Jag menar alltså inte att vi överdriver när vi skriver att kvinnan blev misshandlad om hon fick ett slag, jag menar att vi underdriver när vi beskriver samma situation med två män inblandade. Om vi verkligen vill uppnå ett jämställt samhälle och ett jämställt språk borde vi ju använda samma ord för att beskriva samma sak, oavsett könet på de inblandade.

En annan situation där språket används för att underdriva är ju de förminskande ord som ofta används i mobbingsammanhang. Då kallas det för pojkstreck, bus och slagsmål. När det egentligen lika gärna skulle kunna kallas för vad det är: misshandel!

En misshandel är en misshandel är en misshandel, oavsett vem som utsätts för den och i vilket sammanhang!

Text 2.0 - den rätta vägen

De senaste dagarna har jag granskat en text. Texten i sig placerade sig nog i mitten av texter att granska. Den är rätt välskriven och budskapen är väl genomtänkta, men språket är onödigt mångordigt och floskelbetonat. Och den riskerar att förvilla läsaren med många och långa inskjutna bisatser.

Även om det är ett tag sedan sist är det ändå en rätt rutinbetonad uppgift för mig att granska texter och föreslå ändringar. Denna gång började jag därför mitt i rutinen fundera över ramarna för min granskning och vad som egentligen är rätt och fel. För mig är det självklart att granska en text med två utgångspunkter: skribentens eget sätt att skriva (som inte bör gå förlorat) och de uttalade regler som kan finnas i textens sammanhang.

Det slog mig att många textgranskare, språkkonsulter och korrekturläsare nog omedvetet arbetar mer med den andra utgångspunkten än med den första. För en del tycks det inte alls vara självklart att skribenten fortfarande ska känna igen sig i sin egen text, även efter det att den utsatts för alla ändringar som kan komma av skrivregler, klarspråksprinciper och tankar om mottagaranpassning. För mig är det självklart! Det är den som skrivit texten som ska kunna stå för att det är hens text. Och om granskaren ändrar för mycket för att få texten att passa in i sin egna outtalade mentala mall så uppnår vi inte detta. Ett ordval som är fel i ett sammanhang kan trots allt vara det bästa på just denna plats i just denna text.

För många år sedan granskade jag en forskningsrapport åt ett par mycket motvilliga skribenter. Ja alltså: de var inte motvilliga till skrivandet, men till granskningen. Känslan när vi slutligen var klara och de menade på att de kunde stå för varenda bokstav i hela texten trots att jag föreslagit ändringar som säkert påverkade 75 % av ursprungstexten går inte riktigt att beskriva. De upplevde helt enkelt att det fortfarande var deras egen text, i minsta beståndsdel.

Det är precis det här jag vill uppnå: jag vill alltid att skribenten ska känna att det är hens text, inte en annan text. Bara den egna texten i en mycket bättre version. Text 2.0 är den rätta vägen!