Ensam med sig själv!

Språket förändras och vi med det! Många är de som upplever att samhället idag är mer egofixerat än vad det varit tidigare. Huruvida detta stämmer är ett ämne för en annan krönika men en sak är säker, vi använder orden ”ensam” och ”själv” på ett annat sätt i dagen språkbruk än vi gjort tidigare.

Häromdagen fick jag en språkfråga som fastnade. Jag svarade inte på den direkt, jag var upptagen med annat. Men när jag blev ensam med mina tankar började jag själv fundera över om frågeställaren hade rätt. Vad funderade då frågeställaren över?

Hen hade uppmärksammat en artikel där det förekom uttryck som ”Anna bor själv”, ”allt fler bor själv” och ”jag har valt att bo själv”. Frågeställaren reagerade över användningen av ordet ”själv”, för hen kändes det mer naturligt att använda ”ensam” i dessa sammanhang. Att man kan laga bilen eller maten själv kändes naturligt men att bo själv? Frågan blev om språket ändrats och om hen inte hängt med i själva svängarna.

Vi kan börja med att konstatera att – jo, språket har ändrats och hen har inte riktigt hängt med i svängarna. Många språkbrukare reagerar inte alls när de hör uttrycket ”jag bor själv” medan andra hoppar högt och svarar ”ja, vem skulle annars bo åt dig?”.

För att reda ut varför det inte känns naturligt för en del språkbrukare att tala om att ”bo själv” ska vi dock börja med att reda ut vad orden egentligen betyder. För att göra det vänder vi oss till Svensk ordbok (utgiven av Svenska Akademien). Där kan vi läsa att själv betyder ”ohjälpt” medan ensam betyder ”som är utan sällskap av någon annan”. Orden har alltså olika betydelse. Men det håller på att ske en betydelseglidning som gör att orden närmar sig varandra. Att bo själv blir helt enkelt vanligare och vanligare (både i språket och i det sociala livet).

Så är det fel att säga så? Om man ska följa ordboken till punkt och pricka så är det nog fel. Gissningsvis är det ingen som försöker säga ”jag bor ohjälpt”. Men i exemplet ”Jag bor själv” är det ändå ganska uppenbart vad man menar, så kan vi inte acceptera att det används så?

Nja, det finns andra tillfällen där det inte är lika självklart vad man menar. När vi skriver att Lisa äter själv betyder det inte samma sak som när vi skriver att Lisa äter ensam. Den första meningen betyder att Lisa har lärt sig att äta utan att någon hjälper till. Den andra meningen innebär att ingen håller Lisa sällskap medan hon äter. Då kan det uppstå missförstånd om man använder fel ord. Alltså finns det fortfarande anledning att skilja mellan själv och ensam.

Jag vill inte gå så långt som att säga att det ena eller andra är rätt. Rätt eller fel beror ofta på om budskapet går fram. I vissa lägen blir det ju rätt oavsett vilket av orden vi använder, men i andra blir det helt fel. Så svaret blir som oftast något mitt emellan! Tänk efter före och välj med omsorg mellan ord som har olika betydelse även om de synbart kan betyda samma sak.

Fula ord!

Det är fult att svära! Hur många är vi inte som lärt oss detta under vår uppväxt. Ofta uttalat av någon ur den äldre generationen som på alldeles egen hand kunde höras yttra både det ena och det andra kraftuttrycket. Men hur ser egentligen svordomarnas historia ut?

De fula orden har språkliga och sociala funktioner. De avslöjar saker om oss människor och det samhälle vi lever i, om våra relationer och värderingar − förr och nu. Genom åren har de fula orden därför sett olika ut och haft olika ursprung.

På 1600-talet

När din medeltida släkting blev riktigt förbannad drog hen till med kraftuttryck som Vår Herres fem sår!  Kanske inte så chockerande idag, men annat var det på 1500-talet. Under en period från den lutherska reformationen och tvåhundra år framåt ansågs det väldigt fult att svära vid Gud, Istället tog man djävulen till hjälp. Men man kallade honom till exempel raggen eller pocker, vilket från början syftade på (smitt-) koppor eller syfilis. Man använder också omskrivningar som hin onde, hin håle, raggen eller skam för djävulen och blåkulla för helvetet.

På 1700-talet

I början av 1700-talet användes inte ordet Gud i fula sammanhang. För svordomar var det fortfarande fan och djävulen som gällde. De kunde ersättas med hin, raggen, pocker, böveln, perkel, tusan, hundan och katten.

Men runt 1750 hände något. Då kom uttryck som Min Gud, Herregud, Gudskelov och Gud bevare mig. När kyrkans grepp lossnade mot slutet av 1700-talet, avspeglade det sig i språket. Proppen gick ur och ord som Gud! och Herregud! blev populära kraftuttryck. I finare kretsar svor man dock på franska: Mon dieu!

På 1800-talet

Svordomarna förändrades kanske inte så mycket under 1800-talet, däremot ändrades vilka som ”fick” svära. Redan i mitten av 1700-talet började även könsskillnaderna segla upp. Fram på 1800-talet använde kvinnor inte längre diaboliska fraser, de sa inte ens fy katten. I slutet av 1800-talet skedde en allmän, kraftig åtstramning av svärandet. Svärande generellt var faktiskt som mest stigmatiserat under det sena 1800-talet.

På 1900-talet

På 1900-talet lossnar det igen. Mäns svordomar handlar mest om fan och djävulen, medan kvinnor säger både Gud och fan. Ordet skit kommer starkt. Och alla svär igen!

Under första halvan av 1900-talet använde man gärna uttryck som förbaskad, sablar och jädrar. Under sent 1900-tal svor vi i klartext med ord som jävlar, helvete och skit.

I nutid

På 2000-talet har en ny typ av svordomar brett ut sig. Idag hämtar vi inspiration från kön, sex och avföring. Förutom användandet av könsord har, framför allt, den yngre generationen bytt ut skit och fan mot engelskans shit och fuck. Orsaken är troligen den allmänna internationaliseringen.

Vill du svära som man gjorde förr?

Ta då en titt på webbsidan http://pressylta.sofia-albertsson.se/

Där finns många gamla hederliga svordomar: en samling mustiga, ålderdomliga, dialektala invektiv. Du kan till exempel fundera över vad en dygdepladdrare, en fleptut eller en öring gjort för ont!