Fula ord!

Det är fult att svära! Hur många är vi inte som lärt oss detta under vår uppväxt. Ofta uttalat av någon ur den äldre generationen som på alldeles egen hand kunde höras yttra både det ena och det andra kraftuttrycket. Men hur ser egentligen svordomarnas historia ut?

De fula orden har språkliga och sociala funktioner. De avslöjar saker om oss människor och det samhälle vi lever i, om våra relationer och värderingar − förr och nu. Genom åren har de fula orden därför sett olika ut och haft olika ursprung.

På 1600-talet

När din medeltida släkting blev riktigt förbannad drog hen till med kraftuttryck som Vår Herres fem sår!  Kanske inte så chockerande idag, men annat var det på 1500-talet. Under en period från den lutherska reformationen och tvåhundra år framåt ansågs det väldigt fult att svära vid Gud, Istället tog man djävulen till hjälp. Men man kallade honom till exempel raggen eller pocker, vilket från början syftade på (smitt-) koppor eller syfilis. Man använder också omskrivningar som hin onde, hin håle, raggen eller skam för djävulen och blåkulla för helvetet.

På 1700-talet

I början av 1700-talet användes inte ordet Gud i fula sammanhang. För svordomar var det fortfarande fan och djävulen som gällde. De kunde ersättas med hin, raggen, pocker, böveln, perkel, tusan, hundan och katten.

Men runt 1750 hände något. Då kom uttryck som Min Gud, Herregud, Gudskelov och Gud bevare mig. När kyrkans grepp lossnade mot slutet av 1700-talet, avspeglade det sig i språket. Proppen gick ur och ord som Gud! och Herregud! blev populära kraftuttryck. I finare kretsar svor man dock på franska: Mon dieu!

På 1800-talet

Svordomarna förändrades kanske inte så mycket under 1800-talet, däremot ändrades vilka som ”fick” svära. Redan i mitten av 1700-talet började även könsskillnaderna segla upp. Fram på 1800-talet använde kvinnor inte längre diaboliska fraser, de sa inte ens fy katten. I slutet av 1800-talet skedde en allmän, kraftig åtstramning av svärandet. Svärande generellt var faktiskt som mest stigmatiserat under det sena 1800-talet.

På 1900-talet

På 1900-talet lossnar det igen. Mäns svordomar handlar mest om fan och djävulen, medan kvinnor säger både Gud och fan. Ordet skit kommer starkt. Och alla svär igen!

Under första halvan av 1900-talet använde man gärna uttryck som förbaskad, sablar och jädrar. Under sent 1900-tal svor vi i klartext med ord som jävlar, helvete och skit.

I nutid

På 2000-talet har en ny typ av svordomar brett ut sig. Idag hämtar vi inspiration från kön, sex och avföring. Förutom användandet av könsord har, framför allt, den yngre generationen bytt ut skit och fan mot engelskans shit och fuck. Orsaken är troligen den allmänna internationaliseringen.

Vill du svära som man gjorde förr?

Ta då en titt på webbsidan http://pressylta.sofia-albertsson.se/

Där finns många gamla hederliga svordomar: en samling mustiga, ålderdomliga, dialektala invektiv. Du kan till exempel fundera över vad en dygdepladdrare, en fleptut eller en öring gjort för ont!