Får man skriva...?

Jag får ofta frågan om man får skriva på ett visst sätt, eller om man får använda ett visst ord. Frågeställarna är av två slag: de som retar sig på vad andra skriver och de som fått veta att de gör fel. Idag tänkte jag reda ut tre frågetecken.

Får man skriva färst?

 Få – färre – färst. För en del känns det som ett naturligt sätt att ange att jag inte bara har färre kokosbollar än du, jag har färst kokosbollar av alla. Men får man verkligen säga så?

Jo det det går alldeles utmärkt. För det första är det vi som använder språket som bestämmer över det, om någon börjar använda ordet färst så finns ordet. Hur spritt det blir beror på hur många vi är som använder det.

För det andra rekommenderas det av Språkrådet. Sist men inte minst så står det med i Svenska Akademiens ordlista, en källa som brukar anses vara rättesnöret till om ett ord finns. Finns det där så finns det! Finns det inte där så kan det finnas ändå, vi kan nämligen inte klara oss enbart på de ord som finns i SAOL då skulle våra konversationer bli lite fattiga.

Så skriv och säg färst – det är nog ändå allt färre som tycker det inte är ett riktigt ord.

Får man skriva dom?

Normalformen i sakligt skriftspråk är de/dem, inte dom. Att normalformen på sociala medier tycks vara dem, det är en helt annan krönika…

Det kan tyckas lite ålderdomligt, eftersom de flesta svenskar i dag säger dom i de flesta sammanhang. vare sig det gäller pronomenet i subjektsform: de åkte skateboard, i objektsform: jag såg dem åka skateboard, eller den bestämda artikeln: de små katterna åkte skateboard i en film på facebook.

Men vi ska tänka på att det finns en rad småord som uttalas på annat sätt än de stavas men som ändå har behållit sin traditionella form i skrift: mig, dig, sig, någon, något, några, sådan, och. Då och då kommer propåer att talspråksformerna ska bli den normala formen, att man alltså skulle skriva dom, mej, dej, sej, nån, nåt, nåra, sån, å. Men än är vi inte där!

Under 1960- och 70-talen började dom och mej/dej/sej dyka upp i framför allt läroböcker, i syfte att jämna vägen för skolbarnen. De fick emellertid aldrig riktigt fotfäste i vanlig sakprosa eftersom de flesta språkbrukare tycks finna dem alltför vardagliga. Så använd gärna dom i talat språk, men om du inte vill sticka dina läsare i ögonen bör du undvika det i skrift.

Får man skriva medans?

Kan man skriva medans eller är det fel? Många språkpoliser ojar sig över den som använder medans och tycker att ”ordet finns inte”. Den som säger att medans inte finns har både rätt och fel. Om någon eller några använder ett ord så existerar det uppenbarligen.

Du behöver inte heller ta någon på allvar som hävdar att språket blir sämre av medans. Det ligger i språks natur att utvecklas. För övrigt finns medans i Svenska Akademiens ordlista som en alternativ form till medan (med en markering att det är en vardaglig form). Att ett ord finns i SAOL brukar ofta användas som en måttstock på att ett ord är korrekt.

Medans är alltså mer vardagligt än medan, det fungerar utmärkt att använda i talspråk och informella sammanhang. Men om du kommunicerar på en mer formell nivå, kanske för ett företag eller en myndighets räkning har du mycket att vinna på att använda en mer formell och skriftspråklig ton.

De finns de som inte tar skribenter som skriver dom och medans på fullt allvar och det vill vi nog undvika när vi skriver mer officiellt. Men de börjar att bli färre och färre, snart är de nog färst.