Mer eller mera detaljer?

Det är de små, små detaljerna som gör det. När vi läser texter och hittar något som stör vårt öga är det ofta en ganska liten detalj. Dessa små detaljer kan dock uppröra mycket. Om man inte har koll på de enkla detaljerna, kan man då förväntas ha koll på det man skriver om?

Mer eller mera? Fler eller flera?

Vad är det egentligen för skillnad mellan orden mer, mera, fler och flera? Det här är en detalj som ofta kan bli ”fel”, i alla fall när andra skriver…

Mer eller mera använder vi om mängd, alltså något som inte går att räkna. Till exempel säger vi ”Jag vill ha mer(a) mat”. Oftast går det bra att välja fritt mellan mer eller mera, men det finns vissa fasta fraser som är bra att hålla koll på (så att detaljerna blir rätt). Vi kan bara skriva ”med mera” och ”mer och mer”.

Fler eller flera använder vi när det handlar om antal, alltså något du kan räkna. Till exempel säger vi ”Jag vill ha fler(a) vänner”. Om du vill använda ordet i betydelsen ”många” måste du säga ”flera”. Om du vill ha många vänner säger du alltså ”jag vill ha flera vänner”. Men om det räcker att utöka din vänskara med några individer kan du lika gärna säga ”jag vill ha fler vänner”.

Vi säger alltså inte "jag vill ha mera vänner" eller "jag vill ha flera mat", de flesta av oss känner nog spontant att det sista exemplet blir "fel" men det första skulle nog kunna passera många talare. En annan liten detalj att hålla reda på är att mera och flera ofta ses som vardagligare.

Lilla eller lille?

Heter det lille vän eller lilla vän? Det beror ju på om vännen är en kille eller en tjej. Om man ska vara noga med detaljerna så använder vi lilla vän för kvinnliga personer, eller om vi inte känner till vilket kön vännen har. Om vännen är en pojke kan vi kalla honom för lille vän, likaväl som en viss kanin heter Lille Skutt.

Men i norra och östra Sverige användes vi ofta -a formen även för personer av manligt kön, särskilt i talspråk. Att vi sen är många tjejer som inte gillar att bli kallad för ”lilla vän” eller ”lilla gumman” det är föremål för en helt annan krönika. Som ni ser, även om vi har koll på detaljerna är det inte helt enkelt att göra alla till lags.

Förra eller förre?

När det kommer till förra eller förre är det samma sak som med lilla och lille. Det beror på om vi pratar om ”den förra chefen Anna-Stina” eller ”den förre chefen Mats”. Ibland kan man dock se ett fel som kan bero på att vi ibland sätter likhetstecken i tanken mellan chefen och ledningen. Chefen är en person och ledningen syftar egentligen på en grupp, så skriver man förre ledningen blir det fel. Förre kan bara syfta på ett ord i singular.

Som ni ser hänger det på en liten detalj, till exempel ett ett -e eller ett -a. Och vill vi verkligen verka kunniga så kan det vara på sin plats att ha koll på detaljerna. I annat fall kanske det inte spelar så stor roll, annat än för en språkpolis som jag.

De viktigaste orden?

Nyss hemkommen från en resa är huvudet fullt av ovanliga reflektioner. En sådan är att jag de senaste veckorna lagt märke till hur många ord vi använder i våra språk som egentligen inte säger mottagare så mycket. För att få fram ett budskap krävs egentligen ganska lite – men för att vara artig kan det krävas helt andra förutsättningar

Jag har varit i Thailand, en kombinerad semester och resa av mer praktiska skäl. Jag har varit på samma ställe många gånger förut, och har även tidigare konstaterat att jag anlägger en särskild typ av engelska när jag är där. Jag kallar den Thailengelska. Det språket kännetecknas av att jag tar bort alla de ord som inte tillför något till budskapet och att jag vänder på ordföljden så att den bättre passar mottagaren.

Så här kan det låta:

No have paper = I’m sorry but I don’t have the paper you are asking for

We go two? = We would like to go at 2 o’clock if it is possible

No have stamp = Swedish authority’s don’t put stamps on papers to make them look more official, I’m sorry.

I fix stamp Notary Public Sweden = I will go to Notarius Publicus to fix a stamp on this paper when I get back to Sweden.

Som ni ser är det rätt många ord som försvinner. Ibland känner jag mig som en liten Yoda när jag klipper och vänder på ordföljden för att bättre följa en språkuppbyggnad som tycks fungera för att mina mottagare ska förstå. Allt för att budskapen ska gå fram.

Lindar vi in budskapen i onödan?

Varför har vi då så många ord? Jo naturligtvis handlar det om att vi vill förmedla flera saker med vårt språk. Vi vill förmedla ett krasst budskap, men vi vill även förmedla ett stort mått av respekt för vår mottagare. Men när ingen av de som deltar i konversationen har det budskapsbärande språket som huvudspråk kan man behöva ta till andra hjälpmedel för att visa respekt.

I Thailand kommer man långt med att behålla lugnet och använda kroppsspråket. Ingen ska tappa ansiktet så även när man blir frustrerad över hur många gånger en thailändsk byråkrat kan ändra sig, hur många underskrifter de vill ha på samma dokument och hur konstigt de tycker att svenska myndigheter inte stämplar dokument är det bara att le och försöka gå dem till mötes. Så språket kan vara kortfattat och snudd på oartigt – om du ler och bugar och försöker göra som byråkraten vill får du hjälp på vägen av andra saker än dina ord. Budskapet framförs med många hjälpmedel.

Att vissa svenska byråkrater tror att den bästa respekten är att linda in budskapet i så många ord att mottagaren inte hittar den röda tråden – det har jag skrivit om i andra krönikor. Att det är viktigt att vara artig är inte en ursäkt för att linda in saker i luddiga resonemang – men det är en helt annan fråga!

Dataspel – bra eller dåligt för språket?

Jag får ofta höra att språket blir sämre. Riktigt vad det innebär är inte alltid tydligt men en sak är säker, många anser att språket blir sämre i takt med att vi använder datorer, sms och chattfunktioner i allt större utsträckning. Men är det egentligen så?

Eftersom jag tycker det är lämpligt att bygga den här typen av resonemang på fakta och inte på åsikter har jag försökt ta reda på vad fakta egentligen säger. Vi kan konstatera tre saker, om de sedan betyder att språket blir sämre eller bättre är upp till läsaren att bedöma.

Svenska elever har sämre läsförståelse

Enligt Skolverket (som väl får anses ha koll på fakta) har svenska elevers kunskaper i läsförståelse försämrats under det senaste decenniet. Som underlag används den i sammanhanget inte helt obekanta PISA-undersökningen. Framför allt ser man en stor nedgång hos redan svaga läsare där var femte svensk elev (15-åring) inte når upp till en ”grundläggande nivå i läsning. Grundläggande nivå är den nivå som behövs för att kunna tillgodogöra sig andra kunskaper, till exempel i matematik eller historia.

Man pekar på flera orsaker men en viktig orsak är förändrade levnadsvanor där ungdomar i dag i många fall läser mindre än vad tidigare generationer gjorde. Tiden ägnas i stället åt andra saker, så som exempelvis dataspel. Läsandet har även förändrats, i dag läser vi mer på skärm och ägnar oss därmed mer åt skumläsning.

Språket i sms och e-post är slarvigt

Språket i e-post, chatt och sms är annorlunda än det vanliga skriftspråket. Ofta använder man förkortningar. Man bryr sig mindre om skrivregler som stor bokstav. Många märker att ungdomarnas språk blir annorlunda och är oroliga över att ungdomarnas skriftspråk ska bli slarvigare.

Men forskare menar att man inte behöver vara orolig, de menar att ungdomarna utvecklar sitt språk när de sms-ar och chattar. De har funnit att ungdomarna vet att sms, chatt och e-post är olikt annat som de skriver. De kan berätta hur de skriver i sms, chatt och e-post. De kan säga varför de skriver så, och de väljer att skriva på annat sätt när de ska skriva texter i skolan. Enligt forskarna säger ungdomarna att det inte är viktigt hur de skriver på fritiden. På fritiden är innehållet viktigare än språket.

Mer dataspel ger bättre engelska

Men samtidigt visar forskningen att elever som spelar dataspel minst fem timmar i veckan får bättre betyg och lyckas bättre på nationella prov i engelska. Spelandet bidrar till att utveckla ordförrådet. Det finns ett tydligt samband mellan spelande och kunskaper i engelska.

De elever som gjorde bäst ifrån sig på nationella prov spelade dataspel minst fem timmar i veckan. En uppenbar effekt av spelandet var att ordförrådet utvecklades. De flitiga spelarna använde oftare svåra ord – ord bestående av minst tre stavelser – som opportunities (’möjligheter’), surrender (’ge upp, överlämna, kapitulera’) och furthermore (’dessutom’).

De som var bra på svåra ord fick också de bästa uppsatsbetygen i de nationella proven. Höga uppsatsbetyg lade i sin tur grunden för höga vanliga betyg. Pojkar ägnar i genomsnitt mer tid åt dataspel än flickor. Forskarna noterar att flickor i regel presterar bättre än pojkar i skolan. Men här var rollerna omvända – tack vare dataspelandet.

Nya ord – är det riktiga ord?

I mellandagarna presenterades årets nyordslista. Den innehåller ord som någon uppfunnit eller som blivit uppmärksammade under året. Många av orden är ganska kreativa, ofta handlar det om intresseväckande sammansättningar av gamla ord till nya ord. Idag ska vi titta närmare på några av de ord som dök upp under 2015.

Två frågor har påverkat innehållet i nyordlistan starkt under året, krig och terror. Genom att vi alla fått större behov av att kunna beskriva det som händer ökar också mängden ord för att göra just det. Vi har bland annat fått ord som EU-migranter, terrorresa och transitflykting.

En annan trend som står sig stark varje år är de ord som hänger samman med vår tekniska utveckling. I år har vi fått ord som svicha och groupie, det sista är ett bra exempel på ett ord som fanns redan tidigare men som fått en ny betydelse. Ett annat sådant ord, som blev omdiskuterat, är haffa. Enligt nyordlistan skulle det betyda ragga, något som lett till reaktioner och frågor hos alla oss som tycker att det snarare betyder fånga eller gripa och inte tycker att det är samma sak.

Några av de mer kreativa orden som fått ökad användning under året är:

Avinvestera – göra sig av med en tidigare investering, ofta av etiska eller moraliska skäl.

Dumpstra – söka efter och använda sådant som andra gjort sig av med, i synnerhet mat.

Faktaresistens – förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, som i stället grundas på till exempel konspirationsteorier.

Klickokrati – ett samhälle där journalistik och politik styrs av vad internetanvändarna föredrar, till exempel genom att klicka på gilla- och delaknappar på nätet.

Naturvin – vin som tillverkas med så liten inverkan på miljön som möjligt, till exempel med obesprutade druvor, vildjäst och utan tillsatser och filtrering.

Nyhetsundvikare – person som inte tar del av mediernas nyhetsrapportering.

Plattfilm – traditionell film utan tredimensionella effekter.

Rattsurfa – använda mobiltelefon eller annan utrustning som begränsar uppmärksamheten vid bilkörning.

Men är de nya orden egentligen riktiga ord, de står ju inte i min ordlista? Som vanligt hävdar vi språkvetare att man får leva med att språket utvecklas i samma takt som resten av samhället utvecklas. Vi kommer ständigt att ha behov av att beskriva nya företeelser eller beskriva gamla företeelser på nya sätt. Dessa nya ord är lika riktiga som de som står i ordlistan, det finns ju någon som använder dem.

Nyfiken på fler nyord? Läs här: http://spraktidningen.se/nyord2015

Svensk språkpolitik 10 år!

Grattis i efterskott! Häromdagen fyllde svensk språkpolitik 10 år. Den 7 december var det 10 år sedan riksdagen beslutade om en svensk språkpolitik. Men vad innebär den egentligen?

Alla ska ha rätt till sitt språk!

En av grundstenarna i den svenska språkpolitiken är att alla ska ha rätt till sitt språk. Det är viktigt att vi får möjlighet att utveckla vårt språk i dess olika former. Vi ska ha rätt att utveckla och tillägna oss det svenska språket. Men lika viktigt för ett fullständigt språk är möjligheten att få utveckla och använda det egna modersmålet och våra nationella minoritetsspråk. Fem språk har ställning som nationella minoritetsspråk i Sverige. Det är: finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch. Sist men inte minst är det också viktigt att vi får möjlighet att lära oss främmande språk. Alla dessa byggstenar för att vi ska ha tillgång till språk i alla de situationer där vi kan behöva det.

Språkpolitiken fyller 10 – men är egentligen mycket äldre

Det är naturligtvis inte så att vi inte ägnade oss åt språkpolitik för 11 år sedan, eller för 200 år sedan. Det finns många exempel på språkpolitiska åtgärder, den första milstolpen inträffade 1526. Då kom Nya testamentet ut på svenska, snart följd av Gustav Vasas bibel. Här fick vi det första rättesnöret för hur vi skulle stava och skriva Svenska.

Det stannade inte med detta och 1786 instiftas Svenska Akademien i syfte att främja svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. De arbetar fortfarande i samma anda och ger ju bland annat ut Svenska akademiens ordlista.

År 1906 var det sedan hög tid att återigen besluta om den svenska stavningen, den hade vid den tiden blivit tämligen spretig. Detta skedde genom att Rättstavningssällskapet (ja det fanns ett sådant) ut ett cirkulär som bestämde att Svenska Akademiens ordlista (den sjunde upplagan) skulle vara grunden för svensk rättstavning – och det är vårt rättesnöre än i dag.

På 1940-talet bildades sedan två starka intressenter som än i dag spelar stor roll i svenska språkfrågor. 1941 bildades Tekniska nomenklaturcentralen (idag Terminologicentrum TNC) och 1944 var det dags för Nämnden för svensk språkvård. Uppdraget för den senare var att ”följa det svenska språkets utveckling i tal och skrift samt utöva en språkvårdande verksamhet” och ”vidmakthålla och stärka den nordiska språkgemenskapen”. Ett uppdrag de har än idag, om än många namnbyten senare.

Under senare delen av 1900-talet tas många initiativ inom språkområdet. Dels för att förbättra myndighetsspråket, dels för att hantera att vi närmar oss Europa och EU. Språkpolitiken kulminerar sedan i en språklag 2009, en lag som på intet sätt är slutpunkten för språkpolitiken och språkarbetet. Vi språkarbetare arbetar oförtrutet vidare för alls rätt att bruka ett väl fungerande språk.

Men kan de inte stava?

Jag får ofta höra kommentarer kring journalisters sätt att skriva. Ibland gäller kommentarerna skribentens sätt att vinkla historien, men minst lika ofta ställer sig läsaren frågan: hur svårt ska det vara att stava rätt?

Jag är den förste att hålla med om att det är viktigt att stava rätt, i alla fall om man vill bli tagen på allvar i det man skriver om. Jag står också på barrikaderna och strider för att om man vill kalla sig skribent (eller journalist) så bör man kunna behandla språket.

Många är stavfelen hittar vi i journalistisk text, särskilt om vi letar i de texter som publiceras på nättidningarna. En titt den senaste veckan ger en kvällstidning som lanserar det inte helt självklara ordet ”purgering” (när man läser hela artikeln förstår man att det rör sig om en punktering). Ett annat exempel är när en lokal tidning var lite snabba med uppdateringarna i nättidningen för en tid sedan och hävdade att ”Facebook ligger ner” när det var problem att logga in.

Ofta leder inte stavfelen till något problem att förstå texten och vad skribenten vill ha sagt. Men ibland blir det lite väl tvetydig, som till exempel när en annan lokaltidning sätter rubriken ”Fyra gripna för stöd på ICA Maxi”. 

Men varför är det då så många fel?

Ofta handlar det om att man inte tar sig tid med sin text. Vi är många som producerar texter som inte är felfria på en gång. Jag hittar ofta stavfel och andra språkfel när jag läser igenom det jag skrivit (till och med i den här krönikan). Det är nog just det som är svaret – många tar sig inte tid att läsa igenom texten innan man publicerar den.

Idag produceras många saker vi skriver under tidspress. Vikten av att vara först med nyheten på nätet skapar säkert en stor tidspress. Att då hävda att man måste få korrekturläsa innan texten går kräver nog en hel del pondus.

Hittar man verkligen sina egna fel?

Kanske, det bästa är egentligen om någon annan kan läsa igenom texten men någon annan finns ju inte alltid tillgänglig. Och då får man göra det själv, det är många gånger bättre än att ingen läser. Så ta för vana att alltid läsa igenom det du skrivit, och unna dig ett gott skratt om du lyckats skapa någon särdeles underhållande felskrivning.

Är det bara journalister som inte kan stava?

Nej! Det roligaste stavfelet på länge som jag hittat var troligen inte en journalist som producerat, även om jag fann det i en dagstidning. Felet fanns i en rekryteringsannons där man ville rekrytera något som kallades en protokollskoordinator. I annonsen stod att läsa att man skulle vara bra på bland annat ”kontollläsning” och ”korrekturändringar”. Eftersom arbetsuppgiften kontollläsning så vitt jag vet inte existerar tror jag att de är på sin plats att man verkligen anställer någon som är bra på själva korrekturändringarna…

Lätt att läsa

Det finns texter som är lätta att läsa och så finns det texter som är lättlästa. För oss vanliga läsare räcker ofta det första till men för den som har svårt med läsningen kan de lättlästa texterna vara svaret på en livslång utmaning.

Många av oss tar för givet att det är lätt att läsa, även om vi inte läser så mycket i vårt dagliga liv. Men för den som har svårt att läsa kan texten kännas som ett oöverstigligt berg. Men räddningen finns i lättlästa texter – texter som är skrivna enlig Lättlästprinciperna.

Vad är då Lättläst?

En lättläst text utgår från vilken typ av läsare den vänder sig till. Texten ska ha en röd tråd och ta tag i läsaren direkt. Lättlästa texter har enkla meningar med få bisatser. Sammanhanget ska vara tydligt, läsaren ska inte behöva omfattande förkunskaper. Så här långt ser vi att en Lättläst text inte skiljer sig så mycket från en vanlig välskriven text.

En lättläst text ska vara konkret, använda vardagliga ord och ha korta rader. Det är lätt för en del läsare att missförstå bildspråk och metaforer, därför undviker lättlästa texter sådana.

I en lättläst är det extra viktigt att tänka på formgivningen. Den text som möter läsaren ska vara överskådligt och tilltalande, formgivningen får gärna vara luftig. I alla texter är det naturligtvis bra om text och bild samspelar, men det är extra viktigt i lättlästa texter eftersom bilderna förstärker det som kan vara svårt att ta till sig i ord.

Vem behöver Lättlästa texter?

Hur lättläst en text behöver vara bestäms naturligtvis av läsarens behov. Svårigheter att läsa kan ha många orsaker, det kan vara koncentrationssvårigheter, afasi, demens, dyslexi eller kanske någon form av funktionsnedsättning.

Lättlästa texter finns i tre nivåer: lätt, lättare och lättast.  Den lättaste texten innehåller egentligen mycket lite text, här dominerar bilderna. På den lättare nivån är texterna längre, handlingen är enkel och väl uppbyggd. Orden är välkända och meningarna är ganska korta. För den lätta nivån krävs ett större ordförråd. Språket är mer komplext med bisatser och längre meningar. Ibland förekommer metaforer. Den här nivån är bra för den som utvecklats sitt läsande och är på väg mot den ”vanliga” litteraturen.

Känner du någon som behöver lättläst?

Tipsa dem om Myndigheten för tillgängliga medier, de driver bland annat LL-förlaget som ger ut mycket lättläst material. De ger även ut nyhetsmagasinet 8 sidor med lättlästa men aktuella nyheter. Många myndigheter har också lättläst information på sina webbplatser, för att säkerställa att vi alla kan ta del av viktig samhällinformation oavsett läsförmåga. Leta efter länken Lättläst eller symbolen med två L (LL).