Språksverige bävar

Igår stod det klart, en av Språksveriges institutioner står inför en omvälvande omdaning. Språket i P1 ska byta programledare, och expert. Språksverige (i alla fall den lilla ankdamm som Språkit simmar i) bävar. Vilka ska utses för att styra detta flaggskepp vidare?

I sociala medier spreds, på sedvanligt sätt, spekulationer, rykten och funderingar. Eftersom det i meddelandet från SR redan stod klart vem som skulle ta över programledarrollen koncentrerades diskussionerna kring vem som kommer att bli den utsedde experten. Här blandades önskemål (Tove Andersson, programledare för Språkkollen i P4 Värmland) och mardrömmar (Björn Ranelid, ytterligare presentation överflödig) om vartannat. Två tydliga kriterier gjorde sig synliga (om än outtalade). Experten ska ha god teoretisk förankring – och – experten ska inte ha alltför höga tankar om sin egen språkförmåga!

Jag vill lägga till ytterligare ett kriterium. Ett kriterium jag anser vara minst lika viktigt som de ovanstående. Experten ska i samspel med programledaren väcka, utmana och bevara intresset för vårt fantastiska och mångfacetterade språk. Detta, om något, tycker jag att Lars- Gunnar Andersson och Anna-Lena Ringarp lyckats med. Många uppskattar Lars-Gunnars underfundiga sätt att slingra sig som en orm i språkets labyrinter. Andra tycker förvisso att han inte är tydlig nog, eller att han använder fel argument.

Många av oss lever med bilden av att vetenskapen ska vara exakt, svart eller vit. Men så är inte fallet, i alla fall inte i fallet språkvetenskap. Många av oss har också bilden att det språk vi lärde oss från början (i skolan) är det rätta språket. Så är sällan heller fallet eftersom språket förändras.

En sak är dock säker, språk är personligt. Därför reagerar vi alla mycket olika på de olika företeelser som finns på mediearenan när det kommer till att väcka intresse för svenskan. Där finns vi som lyssnar intresserat, och gillar att program och böcker finns. Och de som mer hänger upp sig på att experten ibland har fel (enligt deras tolkning av det inte alltid solklara språket) och därför inte kan tänka sig att läsa eller lyssna.

För min del handlar det om att hänga med i det som många språkintresserade utanför ankdammen diskuterar. Därför vill jag läsa Fredrik Lindströms böcker och lyssna på språket. Fredrik får vi nog inte tyst på inom överskådlig framtid och min förhoppning är att programmet Språket får en programledare och expert som liksom de nuvarande kan väcka och bevara allmänhetens intresse för språkets underfundigheter.

Tack Lars-Gunnar och Anna-Lena för ett väl förrättat värv! Och lycka till Emmy Rasper! Nu väntar vi med bävan på beskedet om vem som egentligen kan anses vara expert.