Att komma rätt

En fråga jag ofta får är ”varför har folk så svårt att sätta komma på rätt ställe?”. Ofta följt av ”när jag gick i skolan fick man minsann lära sig att…”. I dag är det därför dags att titta närmare på det lilla luriga kommat. Ett tecken som egentligen finns till för att göra allting klarare, men som ibland får precis motsatt effekt.

Häromdagen uppmärksammade jag en mening som fått plats på den för språkroade aldrig sinande källan Avigsidan. Någon hade uppmärksammat en ny guidebok, eller rättare sätt hur guideboken marknadsfördes. Skribenten hade valt att skriva:

”Guiden riktar sig till internationella turister som letar efter mindre

personliga hotell”.

Jag fick tänka efter en stund för här spelade hjärnan mig ett spratt. Våra hjärnor är ju så finurligt funtade att de ofta vill hjälpa oss att hitta rätt även om det finns fel. Det är det är det som gör att vi har så svårt att korrekturläsa det vi själva skrivit, hjärnan byter ut felen mot det som egentligen borde stå på pappret och fintar därmed skribenten.

Men efter en kort stund fann jag det roliga. För vem letar egentligen efter ett ”mindre personligt hotell”. Vi är få som aktivt letar efter hotell modell ESSO-motorvägshotell komplett med fesljummen frukostsbuffé. Eller det stora betongkomplexet i som för tankarna till de tidigare öststaterna, med tillhörande skitig heltäckningsmatta i korridoren. Är det inte så att vi letar efter ett ”mindre, personligt hotell”?

Det lilla lilla kommat betyder så mycket! Ett ”mindre, personligt hotell” är inget betongkomplex. Orden för snarare tankarna till ett litet pensionat eller designhotellet med den överdådiga frukostbuffén. Att kommat kommer rätt är alltså hela grejen.

- Men hur ska man då komma ihåg var man ska sätta kommat? Det är ju så svårt!

Nuförtiden är det inte så svårt att kommatera. Regeln lyder ”sätt kommat där det gör meningen tydligare och enklare att förstå”.

Många minns kommateringsreglerna från sin skoltid med fasa. Förr i världen (som kanske inte var så länge sedan) gällde det att kunna sin grammatik för att kunna kommatera. Då skulle vi ägna oss åt något som kallades för satskommatering, det gällde att hålla reda på huvudsats och bisats. För en del av oss kom detta helt naturligt medan andra fick kämpa för att sätta kommat på ”rätt” plats.

Allt var inte bättre förr, nu är kommateringslivet enklare. Sätt komma när  och där det gör meningen tydligare så har du gjort helt rätt!

Norrlands största husvagn

Mina vänner och jag uppmärksammar ibland annonser och skyltar som inte riktigt säger det avsändaren vill att de ska säga. Ofta beror det på att man inte följer de vanliga skrivreglerna – framför allt missar man att använda det lilla men ack så viktiga bindestrecket.

Norrlands största husvagn….

I dagens tidning stod att läsa om Norrlands största husvagn. Det är dock oklart hur stor den är och det var nog egentligen inte det budskap som avsändaren ville förmedla. Min första tanke var dock att sagda husvagn måste vara helt gigantisk. Den här typen av språkfel är dock förrädiska, vår hjärna hjälper oss gärna att bortse från dem och det är inte alla som börjar fundera över hur stor husvagnen är.

Varför är det så? Jo hjärnan väljer att läsa hela budskapet, inte dess enstaka delar. Hela texten löd: Norrlands största husvagn och husbilshandlare. Ordet största syftar nog i detta sammanhang på efterledet handlare, det är Norrlands största försäljare av husvagnar och husbilar. Men för oss som ibland sätter på oss korrekturglasögonen blir meningen tvetydig och en smula komisk.

Vad hade då behövts för att det skulle bli rätt och otvetydigt? I just denna mening saknas två saker, ett så kallat foge-s och ett bindestreck. Det borde ha stått ”husvagns- och husbilshandlare” så slipper somliga av oss sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Bindestrecket behövs just här för att markera att detta ord hänger samman med det sista ledet i nästa ord av samma karaktär. För att slippa framstå som tjatiga skriver vi gärna sim- och solglasögon eller mat- och sovklocka. Vi kan inte skriva sim och mat utan bindestreck för då betyder orden något annat.

Skum släckare och kul glass

Det finns ett särskilt ställe där bindestrecket blir extra viktigt. När vi formulerar budskap till skyltar finns inte alltid oändligt med utrymme. Det blir ofta så att längre ord får ta plats på två rader, och då glömmer vi (eller utesluter) ofta det viktiga lilla bindestrecket som gör hela grejen. Det är då vi får skyltar som pratar om:

• ”skum släckare” - endast för ljusskygga släckningar vilket kan vara en smula opraktiskt om det brinner på dagen
• ”kul glass” - till skillnad från tråkig glass som kanske är smält
• ”varm rätt” – inte kall (och även en för-rätt kan vara varm).

Avsaknaden av bindestreck, både för att markera sammansättningar och avstavningar  leder naturligtvis sällan till missförstånd men däremot till ett och annat höjt ögonbryn. Just denna typ av fel är dock ett av de fel som flest språkbrukare hakar upp sig på, så om du inte vill sticka ut bör du ha koll på dina bindestreck. Men det är klart, det är ju kul att äta glass…

Det saknade foge-s:et får bli en egen krönika för utrymmet här är liksom på en skylt något begränsat. Till dess kan ju läsaren fundera över skillnaden på landvägen och landsvägen.

Växelfel fixar tågstrul

Med jämna mellanrum blir jag uppmärksammad på ord som uppmärksammaren anser att någon använder på fel sätt. Många gånger handlar det om begrepp som får ett ändrat värde i det sammanhang där de kommer att användas. I dagens krönika är det dags att titta närmare på några av dessa ord.

Det första ordet vi ska titta på är ordet fixar. För någon vecka sedan fick jag tips om en rubrik i en kvällstidning (ofta en källa till roliga felskrivningar). I rubriken stod ”växelfel fixar tågstrul”. När man läste vidare fick man klart för sig att det inträffat ett växelfel som ledde till strul med tågen, en inte ovanlig företeelse. Mer ovanlig var dock användningen av ordet fixar. För de flesta skribenter har ordet fixar en positiv betydelse (i alla fall i detta sammanhang). När man fixar något så lagar man något eller ordnar så att det fungerar.

För att vara säker på att min tolkning inte är fixad tänkte jag mig att ta stöd i Svenska Akademiens ordbok, en källa som betraktas som korrekt av de flesta språktokar som jag. Men det visade sig att ordet fixar inte fanns med ety delen som omfattar just ord som börjar på bokstaven F skrevs innan ordet fixar tog sin plats i svenska språket. Skribenterna har trots allt hållit på sedan 1786 och har så här långt kommit till bokstaven S.

För att hitta någon form av stöd vände jag mig till internet och hittade i stället wiktionary (den fria ordboken). Som alltid bör man vara lite försiktig med källor på internet om man inte är säker på avsändaren men i detta avseende kan vi nog vara trygga. Wiktionary gav mig tre liknande betydelser till ordet fixa: laga, klara av och skaffa. Alla med samma grund, man ”ordnar något”. Jag är dock mycket tveksam till att rubriksättaren menade att växelfelet lagade tågstrulet (även om en kreativ skribent skulle kunna tycka att det är tillfyllest att hävda att växelfelet ordnade tågstrulet).

Det här ledde mig vidare in på andra ord som jag ibland får frågor om. Ett sådant ordpar är orden risk och chans. Kan man egentligen säga ”det är risk för bra väder”? De flesta av oss skulle hävda att man inte kan det, vi tycker att risk är ett ord med negativ laddning och vi tycker inte att det är negativt med ”bra väder”. Och vår språkmage säger oss att negativa uttryck ska användas i negativa sammanhang, och tvärtom. Så vill du inte att folk ska börja undra över vilka preferenser du egentligen har kring väder så bör du nog säga att det är ”risk för dåligt väder” eller ”chans för bra väder”.

Ett annat uttryck som man ofta kan stöta på i de politiska debatter som för tillfället tar stor plats i så väl tidningar som sociala medier är ordet påstår. För många av oss är påstår betydligt mer värdeladdat än ordet säger. Om jag ”säger att bilen är gul ”så lär de flesta acceptera detta utan invändningar men om jag ”påstår att himlen är blå” så kommer flera läsare att fundera över om jag egentligen har rätt. Att skriva sådant som att ”Gustaf Fridolin påstår att han inte förstod” är för många ett starkt ställningstagande.

Nu ska jag inte påstå att vi språkvetare alltid vet bäst men vi brukar ofta ha ganska god koll på vilken laddning ett begrepp har. Vill man inte fyra av hela batteriet bör man nog tänkta dig för en extra gång innan man påstår att det är chans att växelfelet fixar tågstrulet.

Får man skriva...?

Jag får ofta frågan om man får skriva på ett visst sätt, eller om man får använda ett visst ord. Frågeställarna är av två slag: de som retar sig på vad andra skriver och de som fått veta att de gör fel. Idag tänkte jag reda ut tre frågetecken.

Får man skriva färst?

 Få – färre – färst. För en del känns det som ett naturligt sätt att ange att jag inte bara har färre kokosbollar än du, jag har färst kokosbollar av alla. Men får man verkligen säga så?

Jo det det går alldeles utmärkt. För det första är det vi som använder språket som bestämmer över det, om någon börjar använda ordet färst så finns ordet. Hur spritt det blir beror på hur många vi är som använder det.

För det andra rekommenderas det av Språkrådet. Sist men inte minst så står det med i Svenska Akademiens ordlista, en källa som brukar anses vara rättesnöret till om ett ord finns. Finns det där så finns det! Finns det inte där så kan det finnas ändå, vi kan nämligen inte klara oss enbart på de ord som finns i SAOL då skulle våra konversationer bli lite fattiga.

Så skriv och säg färst – det är nog ändå allt färre som tycker det inte är ett riktigt ord.

Får man skriva dom?

Normalformen i sakligt skriftspråk är de/dem, inte dom. Att normalformen på sociala medier tycks vara dem, det är en helt annan krönika…

Det kan tyckas lite ålderdomligt, eftersom de flesta svenskar i dag säger dom i de flesta sammanhang. vare sig det gäller pronomenet i subjektsform: de åkte skateboard, i objektsform: jag såg dem åka skateboard, eller den bestämda artikeln: de små katterna åkte skateboard i en film på facebook.

Men vi ska tänka på att det finns en rad småord som uttalas på annat sätt än de stavas men som ändå har behållit sin traditionella form i skrift: mig, dig, sig, någon, något, några, sådan, och. Då och då kommer propåer att talspråksformerna ska bli den normala formen, att man alltså skulle skriva dom, mej, dej, sej, nån, nåt, nåra, sån, å. Men än är vi inte där!

Under 1960- och 70-talen började dom och mej/dej/sej dyka upp i framför allt läroböcker, i syfte att jämna vägen för skolbarnen. De fick emellertid aldrig riktigt fotfäste i vanlig sakprosa eftersom de flesta språkbrukare tycks finna dem alltför vardagliga. Så använd gärna dom i talat språk, men om du inte vill sticka dina läsare i ögonen bör du undvika det i skrift.

Får man skriva medans?

Kan man skriva medans eller är det fel? Många språkpoliser ojar sig över den som använder medans och tycker att ”ordet finns inte”. Den som säger att medans inte finns har både rätt och fel. Om någon eller några använder ett ord så existerar det uppenbarligen.

Du behöver inte heller ta någon på allvar som hävdar att språket blir sämre av medans. Det ligger i språks natur att utvecklas. För övrigt finns medans i Svenska Akademiens ordlista som en alternativ form till medan (med en markering att det är en vardaglig form). Att ett ord finns i SAOL brukar ofta användas som en måttstock på att ett ord är korrekt.

Medans är alltså mer vardagligt än medan, det fungerar utmärkt att använda i talspråk och informella sammanhang. Men om du kommunicerar på en mer formell nivå, kanske för ett företag eller en myndighets räkning har du mycket att vinna på att använda en mer formell och skriftspråklig ton.

De finns de som inte tar skribenter som skriver dom och medans på fullt allvar och det vill vi nog undvika när vi skriver mer officiellt. Men de börjar att bli färre och färre, snart är de nog färst.