Växelfel fixar tågstrul

Med jämna mellanrum blir jag uppmärksammad på ord som uppmärksammaren anser att någon använder på fel sätt. Många gånger handlar det om begrepp som får ett ändrat värde i det sammanhang där de kommer att användas. I dagens krönika är det dags att titta närmare på några av dessa ord.

Det första ordet vi ska titta på är ordet fixar. För någon vecka sedan fick jag tips om en rubrik i en kvällstidning (ofta en källa till roliga felskrivningar). I rubriken stod ”växelfel fixar tågstrul”. När man läste vidare fick man klart för sig att det inträffat ett växelfel som ledde till strul med tågen, en inte ovanlig företeelse. Mer ovanlig var dock användningen av ordet fixar. För de flesta skribenter har ordet fixar en positiv betydelse (i alla fall i detta sammanhang). När man fixar något så lagar man något eller ordnar så att det fungerar.

För att vara säker på att min tolkning inte är fixad tänkte jag mig att ta stöd i Svenska Akademiens ordbok, en källa som betraktas som korrekt av de flesta språktokar som jag. Men det visade sig att ordet fixar inte fanns med ety delen som omfattar just ord som börjar på bokstaven F skrevs innan ordet fixar tog sin plats i svenska språket. Skribenterna har trots allt hållit på sedan 1786 och har så här långt kommit till bokstaven S.

För att hitta någon form av stöd vände jag mig till internet och hittade i stället wiktionary (den fria ordboken). Som alltid bör man vara lite försiktig med källor på internet om man inte är säker på avsändaren men i detta avseende kan vi nog vara trygga. Wiktionary gav mig tre liknande betydelser till ordet fixa: laga, klara av och skaffa. Alla med samma grund, man ”ordnar något”. Jag är dock mycket tveksam till att rubriksättaren menade att växelfelet lagade tågstrulet (även om en kreativ skribent skulle kunna tycka att det är tillfyllest att hävda att växelfelet ordnade tågstrulet).

Det här ledde mig vidare in på andra ord som jag ibland får frågor om. Ett sådant ordpar är orden risk och chans. Kan man egentligen säga ”det är risk för bra väder”? De flesta av oss skulle hävda att man inte kan det, vi tycker att risk är ett ord med negativ laddning och vi tycker inte att det är negativt med ”bra väder”. Och vår språkmage säger oss att negativa uttryck ska användas i negativa sammanhang, och tvärtom. Så vill du inte att folk ska börja undra över vilka preferenser du egentligen har kring väder så bör du nog säga att det är ”risk för dåligt väder” eller ”chans för bra väder”.

Ett annat uttryck som man ofta kan stöta på i de politiska debatter som för tillfället tar stor plats i så väl tidningar som sociala medier är ordet påstår. För många av oss är påstår betydligt mer värdeladdat än ordet säger. Om jag ”säger att bilen är gul ”så lär de flesta acceptera detta utan invändningar men om jag ”påstår att himlen är blå” så kommer flera läsare att fundera över om jag egentligen har rätt. Att skriva sådant som att ”Gustaf Fridolin påstår att han inte förstod” är för många ett starkt ställningstagande.

Nu ska jag inte påstå att vi språkvetare alltid vet bäst men vi brukar ofta ha ganska god koll på vilken laddning ett begrepp har. Vill man inte fyra av hela batteriet bör man nog tänkta dig för en extra gång innan man påstår att det är chans att växelfelet fixar tågstrulet.

Får man skriva...?

Jag får ofta frågan om man får skriva på ett visst sätt, eller om man får använda ett visst ord. Frågeställarna är av två slag: de som retar sig på vad andra skriver och de som fått veta att de gör fel. Idag tänkte jag reda ut tre frågetecken.

Får man skriva färst?

 Få – färre – färst. För en del känns det som ett naturligt sätt att ange att jag inte bara har färre kokosbollar än du, jag har färst kokosbollar av alla. Men får man verkligen säga så?

Jo det det går alldeles utmärkt. För det första är det vi som använder språket som bestämmer över det, om någon börjar använda ordet färst så finns ordet. Hur spritt det blir beror på hur många vi är som använder det.

För det andra rekommenderas det av Språkrådet. Sist men inte minst så står det med i Svenska Akademiens ordlista, en källa som brukar anses vara rättesnöret till om ett ord finns. Finns det där så finns det! Finns det inte där så kan det finnas ändå, vi kan nämligen inte klara oss enbart på de ord som finns i SAOL då skulle våra konversationer bli lite fattiga.

Så skriv och säg färst – det är nog ändå allt färre som tycker det inte är ett riktigt ord.

Får man skriva dom?

Normalformen i sakligt skriftspråk är de/dem, inte dom. Att normalformen på sociala medier tycks vara dem, det är en helt annan krönika…

Det kan tyckas lite ålderdomligt, eftersom de flesta svenskar i dag säger dom i de flesta sammanhang. vare sig det gäller pronomenet i subjektsform: de åkte skateboard, i objektsform: jag såg dem åka skateboard, eller den bestämda artikeln: de små katterna åkte skateboard i en film på facebook.

Men vi ska tänka på att det finns en rad småord som uttalas på annat sätt än de stavas men som ändå har behållit sin traditionella form i skrift: mig, dig, sig, någon, något, några, sådan, och. Då och då kommer propåer att talspråksformerna ska bli den normala formen, att man alltså skulle skriva dom, mej, dej, sej, nån, nåt, nåra, sån, å. Men än är vi inte där!

Under 1960- och 70-talen började dom och mej/dej/sej dyka upp i framför allt läroböcker, i syfte att jämna vägen för skolbarnen. De fick emellertid aldrig riktigt fotfäste i vanlig sakprosa eftersom de flesta språkbrukare tycks finna dem alltför vardagliga. Så använd gärna dom i talat språk, men om du inte vill sticka dina läsare i ögonen bör du undvika det i skrift.

Får man skriva medans?

Kan man skriva medans eller är det fel? Många språkpoliser ojar sig över den som använder medans och tycker att ”ordet finns inte”. Den som säger att medans inte finns har både rätt och fel. Om någon eller några använder ett ord så existerar det uppenbarligen.

Du behöver inte heller ta någon på allvar som hävdar att språket blir sämre av medans. Det ligger i språks natur att utvecklas. För övrigt finns medans i Svenska Akademiens ordlista som en alternativ form till medan (med en markering att det är en vardaglig form). Att ett ord finns i SAOL brukar ofta användas som en måttstock på att ett ord är korrekt.

Medans är alltså mer vardagligt än medan, det fungerar utmärkt att använda i talspråk och informella sammanhang. Men om du kommunicerar på en mer formell nivå, kanske för ett företag eller en myndighets räkning har du mycket att vinna på att använda en mer formell och skriftspråklig ton.

De finns de som inte tar skribenter som skriver dom och medans på fullt allvar och det vill vi nog undvika när vi skriver mer officiellt. Men de börjar att bli färre och färre, snart är de nog färst.

Ensam med sig själv!

Språket förändras och vi med det! Många är de som upplever att samhället idag är mer egofixerat än vad det varit tidigare. Huruvida detta stämmer är ett ämne för en annan krönika men en sak är säker, vi använder orden ”ensam” och ”själv” på ett annat sätt i dagen språkbruk än vi gjort tidigare.

Häromdagen fick jag en språkfråga som fastnade. Jag svarade inte på den direkt, jag var upptagen med annat. Men när jag blev ensam med mina tankar började jag själv fundera över om frågeställaren hade rätt. Vad funderade då frågeställaren över?

Hen hade uppmärksammat en artikel där det förekom uttryck som ”Anna bor själv”, ”allt fler bor själv” och ”jag har valt att bo själv”. Frågeställaren reagerade över användningen av ordet ”själv”, för hen kändes det mer naturligt att använda ”ensam” i dessa sammanhang. Att man kan laga bilen eller maten själv kändes naturligt men att bo själv? Frågan blev om språket ändrats och om hen inte hängt med i själva svängarna.

Vi kan börja med att konstatera att – jo, språket har ändrats och hen har inte riktigt hängt med i svängarna. Många språkbrukare reagerar inte alls när de hör uttrycket ”jag bor själv” medan andra hoppar högt och svarar ”ja, vem skulle annars bo åt dig?”.

För att reda ut varför det inte känns naturligt för en del språkbrukare att tala om att ”bo själv” ska vi dock börja med att reda ut vad orden egentligen betyder. För att göra det vänder vi oss till Svensk ordbok (utgiven av Svenska Akademien). Där kan vi läsa att själv betyder ”ohjälpt” medan ensam betyder ”som är utan sällskap av någon annan”. Orden har alltså olika betydelse. Men det håller på att ske en betydelseglidning som gör att orden närmar sig varandra. Att bo själv blir helt enkelt vanligare och vanligare (både i språket och i det sociala livet).

Så är det fel att säga så? Om man ska följa ordboken till punkt och pricka så är det nog fel. Gissningsvis är det ingen som försöker säga ”jag bor ohjälpt”. Men i exemplet ”Jag bor själv” är det ändå ganska uppenbart vad man menar, så kan vi inte acceptera att det används så?

Nja, det finns andra tillfällen där det inte är lika självklart vad man menar. När vi skriver att Lisa äter själv betyder det inte samma sak som när vi skriver att Lisa äter ensam. Den första meningen betyder att Lisa har lärt sig att äta utan att någon hjälper till. Den andra meningen innebär att ingen håller Lisa sällskap medan hon äter. Då kan det uppstå missförstånd om man använder fel ord. Alltså finns det fortfarande anledning att skilja mellan själv och ensam.

Jag vill inte gå så långt som att säga att det ena eller andra är rätt. Rätt eller fel beror ofta på om budskapet går fram. I vissa lägen blir det ju rätt oavsett vilket av orden vi använder, men i andra blir det helt fel. Så svaret blir som oftast något mitt emellan! Tänk efter före och välj med omsorg mellan ord som har olika betydelse även om de synbart kan betyda samma sak.

Fula ord!

Det är fult att svära! Hur många är vi inte som lärt oss detta under vår uppväxt. Ofta uttalat av någon ur den äldre generationen som på alldeles egen hand kunde höras yttra både det ena och det andra kraftuttrycket. Men hur ser egentligen svordomarnas historia ut?

De fula orden har språkliga och sociala funktioner. De avslöjar saker om oss människor och det samhälle vi lever i, om våra relationer och värderingar − förr och nu. Genom åren har de fula orden därför sett olika ut och haft olika ursprung.

På 1600-talet

När din medeltida släkting blev riktigt förbannad drog hen till med kraftuttryck som Vår Herres fem sår!  Kanske inte så chockerande idag, men annat var det på 1500-talet. Under en period från den lutherska reformationen och tvåhundra år framåt ansågs det väldigt fult att svära vid Gud, Istället tog man djävulen till hjälp. Men man kallade honom till exempel raggen eller pocker, vilket från början syftade på (smitt-) koppor eller syfilis. Man använder också omskrivningar som hin onde, hin håle, raggen eller skam för djävulen och blåkulla för helvetet.

På 1700-talet

I början av 1700-talet användes inte ordet Gud i fula sammanhang. För svordomar var det fortfarande fan och djävulen som gällde. De kunde ersättas med hin, raggen, pocker, böveln, perkel, tusan, hundan och katten.

Men runt 1750 hände något. Då kom uttryck som Min Gud, Herregud, Gudskelov och Gud bevare mig. När kyrkans grepp lossnade mot slutet av 1700-talet, avspeglade det sig i språket. Proppen gick ur och ord som Gud! och Herregud! blev populära kraftuttryck. I finare kretsar svor man dock på franska: Mon dieu!

På 1800-talet

Svordomarna förändrades kanske inte så mycket under 1800-talet, däremot ändrades vilka som ”fick” svära. Redan i mitten av 1700-talet började även könsskillnaderna segla upp. Fram på 1800-talet använde kvinnor inte längre diaboliska fraser, de sa inte ens fy katten. I slutet av 1800-talet skedde en allmän, kraftig åtstramning av svärandet. Svärande generellt var faktiskt som mest stigmatiserat under det sena 1800-talet.

På 1900-talet

På 1900-talet lossnar det igen. Mäns svordomar handlar mest om fan och djävulen, medan kvinnor säger både Gud och fan. Ordet skit kommer starkt. Och alla svär igen!

Under första halvan av 1900-talet använde man gärna uttryck som förbaskad, sablar och jädrar. Under sent 1900-tal svor vi i klartext med ord som jävlar, helvete och skit.

I nutid

På 2000-talet har en ny typ av svordomar brett ut sig. Idag hämtar vi inspiration från kön, sex och avföring. Förutom användandet av könsord har, framför allt, den yngre generationen bytt ut skit och fan mot engelskans shit och fuck. Orsaken är troligen den allmänna internationaliseringen.

Vill du svära som man gjorde förr?

Ta då en titt på webbsidan http://pressylta.sofia-albertsson.se/

Där finns många gamla hederliga svordomar: en samling mustiga, ålderdomliga, dialektala invektiv. Du kan till exempel fundera över vad en dygdepladdrare, en fleptut eller en öring gjort för ont!

Mer eller mera detaljer?

Det är de små, små detaljerna som gör det. När vi läser texter och hittar något som stör vårt öga är det ofta en ganska liten detalj. Dessa små detaljer kan dock uppröra mycket. Om man inte har koll på de enkla detaljerna, kan man då förväntas ha koll på det man skriver om?

Mer eller mera? Fler eller flera?

Vad är det egentligen för skillnad mellan orden mer, mera, fler och flera? Det här är en detalj som ofta kan bli ”fel”, i alla fall när andra skriver…

Mer eller mera använder vi om mängd, alltså något som inte går att räkna. Till exempel säger vi ”Jag vill ha mer(a) mat”. Oftast går det bra att välja fritt mellan mer eller mera, men det finns vissa fasta fraser som är bra att hålla koll på (så att detaljerna blir rätt). Vi kan bara skriva ”med mera” och ”mer och mer”.

Fler eller flera använder vi när det handlar om antal, alltså något du kan räkna. Till exempel säger vi ”Jag vill ha fler(a) vänner”. Om du vill använda ordet i betydelsen ”många” måste du säga ”flera”. Om du vill ha många vänner säger du alltså ”jag vill ha flera vänner”. Men om det räcker att utöka din vänskara med några individer kan du lika gärna säga ”jag vill ha fler vänner”.

Vi säger alltså inte "jag vill ha mera vänner" eller "jag vill ha flera mat", de flesta av oss känner nog spontant att det sista exemplet blir "fel" men det första skulle nog kunna passera många talare. En annan liten detalj att hålla reda på är att mera och flera ofta ses som vardagligare.

Lilla eller lille?

Heter det lille vän eller lilla vän? Det beror ju på om vännen är en kille eller en tjej. Om man ska vara noga med detaljerna så använder vi lilla vän för kvinnliga personer, eller om vi inte känner till vilket kön vännen har. Om vännen är en pojke kan vi kalla honom för lille vän, likaväl som en viss kanin heter Lille Skutt.

Men i norra och östra Sverige användes vi ofta -a formen även för personer av manligt kön, särskilt i talspråk. Att vi sen är många tjejer som inte gillar att bli kallad för ”lilla vän” eller ”lilla gumman” det är föremål för en helt annan krönika. Som ni ser, även om vi har koll på detaljerna är det inte helt enkelt att göra alla till lags.

Förra eller förre?

När det kommer till förra eller förre är det samma sak som med lilla och lille. Det beror på om vi pratar om ”den förra chefen Anna-Stina” eller ”den förre chefen Mats”. Ibland kan man dock se ett fel som kan bero på att vi ibland sätter likhetstecken i tanken mellan chefen och ledningen. Chefen är en person och ledningen syftar egentligen på en grupp, så skriver man förre ledningen blir det fel. Förre kan bara syfta på ett ord i singular.

Som ni ser hänger det på en liten detalj, till exempel ett ett -e eller ett -a. Och vill vi verkligen verka kunniga så kan det vara på sin plats att ha koll på detaljerna. I annat fall kanske det inte spelar så stor roll, annat än för en språkpolis som jag.

De viktigaste orden?

Nyss hemkommen från en resa är huvudet fullt av ovanliga reflektioner. En sådan är att jag de senaste veckorna lagt märke till hur många ord vi använder i våra språk som egentligen inte säger mottagare så mycket. För att få fram ett budskap krävs egentligen ganska lite – men för att vara artig kan det krävas helt andra förutsättningar

Jag har varit i Thailand, en kombinerad semester och resa av mer praktiska skäl. Jag har varit på samma ställe många gånger förut, och har även tidigare konstaterat att jag anlägger en särskild typ av engelska när jag är där. Jag kallar den Thailengelska. Det språket kännetecknas av att jag tar bort alla de ord som inte tillför något till budskapet och att jag vänder på ordföljden så att den bättre passar mottagaren.

Så här kan det låta:

No have paper = I’m sorry but I don’t have the paper you are asking for

We go two? = We would like to go at 2 o’clock if it is possible

No have stamp = Swedish authority’s don’t put stamps on papers to make them look more official, I’m sorry.

I fix stamp Notary Public Sweden = I will go to Notarius Publicus to fix a stamp on this paper when I get back to Sweden.

Som ni ser är det rätt många ord som försvinner. Ibland känner jag mig som en liten Yoda när jag klipper och vänder på ordföljden för att bättre följa en språkuppbyggnad som tycks fungera för att mina mottagare ska förstå. Allt för att budskapen ska gå fram.

Lindar vi in budskapen i onödan?

Varför har vi då så många ord? Jo naturligtvis handlar det om att vi vill förmedla flera saker med vårt språk. Vi vill förmedla ett krasst budskap, men vi vill även förmedla ett stort mått av respekt för vår mottagare. Men när ingen av de som deltar i konversationen har det budskapsbärande språket som huvudspråk kan man behöva ta till andra hjälpmedel för att visa respekt.

I Thailand kommer man långt med att behålla lugnet och använda kroppsspråket. Ingen ska tappa ansiktet så även när man blir frustrerad över hur många gånger en thailändsk byråkrat kan ändra sig, hur många underskrifter de vill ha på samma dokument och hur konstigt de tycker att svenska myndigheter inte stämplar dokument är det bara att le och försöka gå dem till mötes. Så språket kan vara kortfattat och snudd på oartigt – om du ler och bugar och försöker göra som byråkraten vill får du hjälp på vägen av andra saker än dina ord. Budskapet framförs med många hjälpmedel.

Att vissa svenska byråkrater tror att den bästa respekten är att linda in budskapet i så många ord att mottagaren inte hittar den röda tråden – det har jag skrivit om i andra krönikor. Att det är viktigt att vara artig är inte en ursäkt för att linda in saker i luddiga resonemang – men det är en helt annan fråga!