Får man skriva...?

Jag får ofta frågan om man får skriva på ett visst sätt, eller om man får använda ett visst ord. Frågeställarna är av två slag: de som retar sig på vad andra skriver och de som fått veta att de gör fel. Idag tänkte jag reda ut tre frågetecken.

Får man skriva färst?

 Få – färre – färst. För en del känns det som ett naturligt sätt att ange att jag inte bara har färre kokosbollar än du, jag har färst kokosbollar av alla. Men får man verkligen säga så?

Jo det det går alldeles utmärkt. För det första är det vi som använder språket som bestämmer över det, om någon börjar använda ordet färst så finns ordet. Hur spritt det blir beror på hur många vi är som använder det.

För det andra rekommenderas det av Språkrådet. Sist men inte minst så står det med i Svenska Akademiens ordlista, en källa som brukar anses vara rättesnöret till om ett ord finns. Finns det där så finns det! Finns det inte där så kan det finnas ändå, vi kan nämligen inte klara oss enbart på de ord som finns i SAOL då skulle våra konversationer bli lite fattiga.

Så skriv och säg färst – det är nog ändå allt färre som tycker det inte är ett riktigt ord.

Får man skriva dom?

Normalformen i sakligt skriftspråk är de/dem, inte dom. Att normalformen på sociala medier tycks vara dem, det är en helt annan krönika…

Det kan tyckas lite ålderdomligt, eftersom de flesta svenskar i dag säger dom i de flesta sammanhang. vare sig det gäller pronomenet i subjektsform: de åkte skateboard, i objektsform: jag såg dem åka skateboard, eller den bestämda artikeln: de små katterna åkte skateboard i en film på facebook.

Men vi ska tänka på att det finns en rad småord som uttalas på annat sätt än de stavas men som ändå har behållit sin traditionella form i skrift: mig, dig, sig, någon, något, några, sådan, och. Då och då kommer propåer att talspråksformerna ska bli den normala formen, att man alltså skulle skriva dom, mej, dej, sej, nån, nåt, nåra, sån, å. Men än är vi inte där!

Under 1960- och 70-talen började dom och mej/dej/sej dyka upp i framför allt läroböcker, i syfte att jämna vägen för skolbarnen. De fick emellertid aldrig riktigt fotfäste i vanlig sakprosa eftersom de flesta språkbrukare tycks finna dem alltför vardagliga. Så använd gärna dom i talat språk, men om du inte vill sticka dina läsare i ögonen bör du undvika det i skrift.

Får man skriva medans?

Kan man skriva medans eller är det fel? Många språkpoliser ojar sig över den som använder medans och tycker att ”ordet finns inte”. Den som säger att medans inte finns har både rätt och fel. Om någon eller några använder ett ord så existerar det uppenbarligen.

Du behöver inte heller ta någon på allvar som hävdar att språket blir sämre av medans. Det ligger i språks natur att utvecklas. För övrigt finns medans i Svenska Akademiens ordlista som en alternativ form till medan (med en markering att det är en vardaglig form). Att ett ord finns i SAOL brukar ofta användas som en måttstock på att ett ord är korrekt.

Medans är alltså mer vardagligt än medan, det fungerar utmärkt att använda i talspråk och informella sammanhang. Men om du kommunicerar på en mer formell nivå, kanske för ett företag eller en myndighets räkning har du mycket att vinna på att använda en mer formell och skriftspråklig ton.

De finns de som inte tar skribenter som skriver dom och medans på fullt allvar och det vill vi nog undvika när vi skriver mer officiellt. Men de börjar att bli färre och färre, snart är de nog färst.

Ensam med sig själv!

Språket förändras och vi med det! Många är de som upplever att samhället idag är mer egofixerat än vad det varit tidigare. Huruvida detta stämmer är ett ämne för en annan krönika men en sak är säker, vi använder orden ”ensam” och ”själv” på ett annat sätt i dagen språkbruk än vi gjort tidigare.

Häromdagen fick jag en språkfråga som fastnade. Jag svarade inte på den direkt, jag var upptagen med annat. Men när jag blev ensam med mina tankar började jag själv fundera över om frågeställaren hade rätt. Vad funderade då frågeställaren över?

Hen hade uppmärksammat en artikel där det förekom uttryck som ”Anna bor själv”, ”allt fler bor själv” och ”jag har valt att bo själv”. Frågeställaren reagerade över användningen av ordet ”själv”, för hen kändes det mer naturligt att använda ”ensam” i dessa sammanhang. Att man kan laga bilen eller maten själv kändes naturligt men att bo själv? Frågan blev om språket ändrats och om hen inte hängt med i själva svängarna.

Vi kan börja med att konstatera att – jo, språket har ändrats och hen har inte riktigt hängt med i svängarna. Många språkbrukare reagerar inte alls när de hör uttrycket ”jag bor själv” medan andra hoppar högt och svarar ”ja, vem skulle annars bo åt dig?”.

För att reda ut varför det inte känns naturligt för en del språkbrukare att tala om att ”bo själv” ska vi dock börja med att reda ut vad orden egentligen betyder. För att göra det vänder vi oss till Svensk ordbok (utgiven av Svenska Akademien). Där kan vi läsa att själv betyder ”ohjälpt” medan ensam betyder ”som är utan sällskap av någon annan”. Orden har alltså olika betydelse. Men det håller på att ske en betydelseglidning som gör att orden närmar sig varandra. Att bo själv blir helt enkelt vanligare och vanligare (både i språket och i det sociala livet).

Så är det fel att säga så? Om man ska följa ordboken till punkt och pricka så är det nog fel. Gissningsvis är det ingen som försöker säga ”jag bor ohjälpt”. Men i exemplet ”Jag bor själv” är det ändå ganska uppenbart vad man menar, så kan vi inte acceptera att det används så?

Nja, det finns andra tillfällen där det inte är lika självklart vad man menar. När vi skriver att Lisa äter själv betyder det inte samma sak som när vi skriver att Lisa äter ensam. Den första meningen betyder att Lisa har lärt sig att äta utan att någon hjälper till. Den andra meningen innebär att ingen håller Lisa sällskap medan hon äter. Då kan det uppstå missförstånd om man använder fel ord. Alltså finns det fortfarande anledning att skilja mellan själv och ensam.

Jag vill inte gå så långt som att säga att det ena eller andra är rätt. Rätt eller fel beror ofta på om budskapet går fram. I vissa lägen blir det ju rätt oavsett vilket av orden vi använder, men i andra blir det helt fel. Så svaret blir som oftast något mitt emellan! Tänk efter före och välj med omsorg mellan ord som har olika betydelse även om de synbart kan betyda samma sak.

Fula ord!

Det är fult att svära! Hur många är vi inte som lärt oss detta under vår uppväxt. Ofta uttalat av någon ur den äldre generationen som på alldeles egen hand kunde höras yttra både det ena och det andra kraftuttrycket. Men hur ser egentligen svordomarnas historia ut?

De fula orden har språkliga och sociala funktioner. De avslöjar saker om oss människor och det samhälle vi lever i, om våra relationer och värderingar − förr och nu. Genom åren har de fula orden därför sett olika ut och haft olika ursprung.

På 1600-talet

När din medeltida släkting blev riktigt förbannad drog hen till med kraftuttryck som Vår Herres fem sår!  Kanske inte så chockerande idag, men annat var det på 1500-talet. Under en period från den lutherska reformationen och tvåhundra år framåt ansågs det väldigt fult att svära vid Gud, Istället tog man djävulen till hjälp. Men man kallade honom till exempel raggen eller pocker, vilket från början syftade på (smitt-) koppor eller syfilis. Man använder också omskrivningar som hin onde, hin håle, raggen eller skam för djävulen och blåkulla för helvetet.

På 1700-talet

I början av 1700-talet användes inte ordet Gud i fula sammanhang. För svordomar var det fortfarande fan och djävulen som gällde. De kunde ersättas med hin, raggen, pocker, böveln, perkel, tusan, hundan och katten.

Men runt 1750 hände något. Då kom uttryck som Min Gud, Herregud, Gudskelov och Gud bevare mig. När kyrkans grepp lossnade mot slutet av 1700-talet, avspeglade det sig i språket. Proppen gick ur och ord som Gud! och Herregud! blev populära kraftuttryck. I finare kretsar svor man dock på franska: Mon dieu!

På 1800-talet

Svordomarna förändrades kanske inte så mycket under 1800-talet, däremot ändrades vilka som ”fick” svära. Redan i mitten av 1700-talet började även könsskillnaderna segla upp. Fram på 1800-talet använde kvinnor inte längre diaboliska fraser, de sa inte ens fy katten. I slutet av 1800-talet skedde en allmän, kraftig åtstramning av svärandet. Svärande generellt var faktiskt som mest stigmatiserat under det sena 1800-talet.

På 1900-talet

På 1900-talet lossnar det igen. Mäns svordomar handlar mest om fan och djävulen, medan kvinnor säger både Gud och fan. Ordet skit kommer starkt. Och alla svär igen!

Under första halvan av 1900-talet använde man gärna uttryck som förbaskad, sablar och jädrar. Under sent 1900-tal svor vi i klartext med ord som jävlar, helvete och skit.

I nutid

På 2000-talet har en ny typ av svordomar brett ut sig. Idag hämtar vi inspiration från kön, sex och avföring. Förutom användandet av könsord har, framför allt, den yngre generationen bytt ut skit och fan mot engelskans shit och fuck. Orsaken är troligen den allmänna internationaliseringen.

Vill du svära som man gjorde förr?

Ta då en titt på webbsidan http://pressylta.sofia-albertsson.se/

Där finns många gamla hederliga svordomar: en samling mustiga, ålderdomliga, dialektala invektiv. Du kan till exempel fundera över vad en dygdepladdrare, en fleptut eller en öring gjort för ont!

Mer eller mera detaljer?

Det är de små, små detaljerna som gör det. När vi läser texter och hittar något som stör vårt öga är det ofta en ganska liten detalj. Dessa små detaljer kan dock uppröra mycket. Om man inte har koll på de enkla detaljerna, kan man då förväntas ha koll på det man skriver om?

Mer eller mera? Fler eller flera?

Vad är det egentligen för skillnad mellan orden mer, mera, fler och flera? Det här är en detalj som ofta kan bli ”fel”, i alla fall när andra skriver…

Mer eller mera använder vi om mängd, alltså något som inte går att räkna. Till exempel säger vi ”Jag vill ha mer(a) mat”. Oftast går det bra att välja fritt mellan mer eller mera, men det finns vissa fasta fraser som är bra att hålla koll på (så att detaljerna blir rätt). Vi kan bara skriva ”med mera” och ”mer och mer”.

Fler eller flera använder vi när det handlar om antal, alltså något du kan räkna. Till exempel säger vi ”Jag vill ha fler(a) vänner”. Om du vill använda ordet i betydelsen ”många” måste du säga ”flera”. Om du vill ha många vänner säger du alltså ”jag vill ha flera vänner”. Men om det räcker att utöka din vänskara med några individer kan du lika gärna säga ”jag vill ha fler vänner”.

Vi säger alltså inte "jag vill ha mera vänner" eller "jag vill ha flera mat", de flesta av oss känner nog spontant att det sista exemplet blir "fel" men det första skulle nog kunna passera många talare. En annan liten detalj att hålla reda på är att mera och flera ofta ses som vardagligare.

Lilla eller lille?

Heter det lille vän eller lilla vän? Det beror ju på om vännen är en kille eller en tjej. Om man ska vara noga med detaljerna så använder vi lilla vän för kvinnliga personer, eller om vi inte känner till vilket kön vännen har. Om vännen är en pojke kan vi kalla honom för lille vän, likaväl som en viss kanin heter Lille Skutt.

Men i norra och östra Sverige användes vi ofta -a formen även för personer av manligt kön, särskilt i talspråk. Att vi sen är många tjejer som inte gillar att bli kallad för ”lilla vän” eller ”lilla gumman” det är föremål för en helt annan krönika. Som ni ser, även om vi har koll på detaljerna är det inte helt enkelt att göra alla till lags.

Förra eller förre?

När det kommer till förra eller förre är det samma sak som med lilla och lille. Det beror på om vi pratar om ”den förra chefen Anna-Stina” eller ”den förre chefen Mats”. Ibland kan man dock se ett fel som kan bero på att vi ibland sätter likhetstecken i tanken mellan chefen och ledningen. Chefen är en person och ledningen syftar egentligen på en grupp, så skriver man förre ledningen blir det fel. Förre kan bara syfta på ett ord i singular.

Som ni ser hänger det på en liten detalj, till exempel ett ett -e eller ett -a. Och vill vi verkligen verka kunniga så kan det vara på sin plats att ha koll på detaljerna. I annat fall kanske det inte spelar så stor roll, annat än för en språkpolis som jag.

De viktigaste orden?

Nyss hemkommen från en resa är huvudet fullt av ovanliga reflektioner. En sådan är att jag de senaste veckorna lagt märke till hur många ord vi använder i våra språk som egentligen inte säger mottagare så mycket. För att få fram ett budskap krävs egentligen ganska lite – men för att vara artig kan det krävas helt andra förutsättningar

Jag har varit i Thailand, en kombinerad semester och resa av mer praktiska skäl. Jag har varit på samma ställe många gånger förut, och har även tidigare konstaterat att jag anlägger en särskild typ av engelska när jag är där. Jag kallar den Thailengelska. Det språket kännetecknas av att jag tar bort alla de ord som inte tillför något till budskapet och att jag vänder på ordföljden så att den bättre passar mottagaren.

Så här kan det låta:

No have paper = I’m sorry but I don’t have the paper you are asking for

We go two? = We would like to go at 2 o’clock if it is possible

No have stamp = Swedish authority’s don’t put stamps on papers to make them look more official, I’m sorry.

I fix stamp Notary Public Sweden = I will go to Notarius Publicus to fix a stamp on this paper when I get back to Sweden.

Som ni ser är det rätt många ord som försvinner. Ibland känner jag mig som en liten Yoda när jag klipper och vänder på ordföljden för att bättre följa en språkuppbyggnad som tycks fungera för att mina mottagare ska förstå. Allt för att budskapen ska gå fram.

Lindar vi in budskapen i onödan?

Varför har vi då så många ord? Jo naturligtvis handlar det om att vi vill förmedla flera saker med vårt språk. Vi vill förmedla ett krasst budskap, men vi vill även förmedla ett stort mått av respekt för vår mottagare. Men när ingen av de som deltar i konversationen har det budskapsbärande språket som huvudspråk kan man behöva ta till andra hjälpmedel för att visa respekt.

I Thailand kommer man långt med att behålla lugnet och använda kroppsspråket. Ingen ska tappa ansiktet så även när man blir frustrerad över hur många gånger en thailändsk byråkrat kan ändra sig, hur många underskrifter de vill ha på samma dokument och hur konstigt de tycker att svenska myndigheter inte stämplar dokument är det bara att le och försöka gå dem till mötes. Så språket kan vara kortfattat och snudd på oartigt – om du ler och bugar och försöker göra som byråkraten vill får du hjälp på vägen av andra saker än dina ord. Budskapet framförs med många hjälpmedel.

Att vissa svenska byråkrater tror att den bästa respekten är att linda in budskapet i så många ord att mottagaren inte hittar den röda tråden – det har jag skrivit om i andra krönikor. Att det är viktigt att vara artig är inte en ursäkt för att linda in saker i luddiga resonemang – men det är en helt annan fråga!

Dataspel – bra eller dåligt för språket?

Jag får ofta höra att språket blir sämre. Riktigt vad det innebär är inte alltid tydligt men en sak är säker, många anser att språket blir sämre i takt med att vi använder datorer, sms och chattfunktioner i allt större utsträckning. Men är det egentligen så?

Eftersom jag tycker det är lämpligt att bygga den här typen av resonemang på fakta och inte på åsikter har jag försökt ta reda på vad fakta egentligen säger. Vi kan konstatera tre saker, om de sedan betyder att språket blir sämre eller bättre är upp till läsaren att bedöma.

Svenska elever har sämre läsförståelse

Enligt Skolverket (som väl får anses ha koll på fakta) har svenska elevers kunskaper i läsförståelse försämrats under det senaste decenniet. Som underlag används den i sammanhanget inte helt obekanta PISA-undersökningen. Framför allt ser man en stor nedgång hos redan svaga läsare där var femte svensk elev (15-åring) inte når upp till en ”grundläggande nivå i läsning. Grundläggande nivå är den nivå som behövs för att kunna tillgodogöra sig andra kunskaper, till exempel i matematik eller historia.

Man pekar på flera orsaker men en viktig orsak är förändrade levnadsvanor där ungdomar i dag i många fall läser mindre än vad tidigare generationer gjorde. Tiden ägnas i stället åt andra saker, så som exempelvis dataspel. Läsandet har även förändrats, i dag läser vi mer på skärm och ägnar oss därmed mer åt skumläsning.

Språket i sms och e-post är slarvigt

Språket i e-post, chatt och sms är annorlunda än det vanliga skriftspråket. Ofta använder man förkortningar. Man bryr sig mindre om skrivregler som stor bokstav. Många märker att ungdomarnas språk blir annorlunda och är oroliga över att ungdomarnas skriftspråk ska bli slarvigare.

Men forskare menar att man inte behöver vara orolig, de menar att ungdomarna utvecklar sitt språk när de sms-ar och chattar. De har funnit att ungdomarna vet att sms, chatt och e-post är olikt annat som de skriver. De kan berätta hur de skriver i sms, chatt och e-post. De kan säga varför de skriver så, och de väljer att skriva på annat sätt när de ska skriva texter i skolan. Enligt forskarna säger ungdomarna att det inte är viktigt hur de skriver på fritiden. På fritiden är innehållet viktigare än språket.

Mer dataspel ger bättre engelska

Men samtidigt visar forskningen att elever som spelar dataspel minst fem timmar i veckan får bättre betyg och lyckas bättre på nationella prov i engelska. Spelandet bidrar till att utveckla ordförrådet. Det finns ett tydligt samband mellan spelande och kunskaper i engelska.

De elever som gjorde bäst ifrån sig på nationella prov spelade dataspel minst fem timmar i veckan. En uppenbar effekt av spelandet var att ordförrådet utvecklades. De flitiga spelarna använde oftare svåra ord – ord bestående av minst tre stavelser – som opportunities (’möjligheter’), surrender (’ge upp, överlämna, kapitulera’) och furthermore (’dessutom’).

De som var bra på svåra ord fick också de bästa uppsatsbetygen i de nationella proven. Höga uppsatsbetyg lade i sin tur grunden för höga vanliga betyg. Pojkar ägnar i genomsnitt mer tid åt dataspel än flickor. Forskarna noterar att flickor i regel presterar bättre än pojkar i skolan. Men här var rollerna omvända – tack vare dataspelandet.

Nya ord – är det riktiga ord?

I mellandagarna presenterades årets nyordslista. Den innehåller ord som någon uppfunnit eller som blivit uppmärksammade under året. Många av orden är ganska kreativa, ofta handlar det om intresseväckande sammansättningar av gamla ord till nya ord. Idag ska vi titta närmare på några av de ord som dök upp under 2015.

Två frågor har påverkat innehållet i nyordlistan starkt under året, krig och terror. Genom att vi alla fått större behov av att kunna beskriva det som händer ökar också mängden ord för att göra just det. Vi har bland annat fått ord som EU-migranter, terrorresa och transitflykting.

En annan trend som står sig stark varje år är de ord som hänger samman med vår tekniska utveckling. I år har vi fått ord som svicha och groupie, det sista är ett bra exempel på ett ord som fanns redan tidigare men som fått en ny betydelse. Ett annat sådant ord, som blev omdiskuterat, är haffa. Enligt nyordlistan skulle det betyda ragga, något som lett till reaktioner och frågor hos alla oss som tycker att det snarare betyder fånga eller gripa och inte tycker att det är samma sak.

Några av de mer kreativa orden som fått ökad användning under året är:

Avinvestera – göra sig av med en tidigare investering, ofta av etiska eller moraliska skäl.

Dumpstra – söka efter och använda sådant som andra gjort sig av med, i synnerhet mat.

Faktaresistens – förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, som i stället grundas på till exempel konspirationsteorier.

Klickokrati – ett samhälle där journalistik och politik styrs av vad internetanvändarna föredrar, till exempel genom att klicka på gilla- och delaknappar på nätet.

Naturvin – vin som tillverkas med så liten inverkan på miljön som möjligt, till exempel med obesprutade druvor, vildjäst och utan tillsatser och filtrering.

Nyhetsundvikare – person som inte tar del av mediernas nyhetsrapportering.

Plattfilm – traditionell film utan tredimensionella effekter.

Rattsurfa – använda mobiltelefon eller annan utrustning som begränsar uppmärksamheten vid bilkörning.

Men är de nya orden egentligen riktiga ord, de står ju inte i min ordlista? Som vanligt hävdar vi språkvetare att man får leva med att språket utvecklas i samma takt som resten av samhället utvecklas. Vi kommer ständigt att ha behov av att beskriva nya företeelser eller beskriva gamla företeelser på nya sätt. Dessa nya ord är lika riktiga som de som står i ordlistan, det finns ju någon som använder dem.

Nyfiken på fler nyord? Läs här: http://spraktidningen.se/nyord2015